Jonas Hassen Khemiri är alltså tillbaka i dubbel bemärkelse med sin andra pjäs efter teaterdebuten Invasion!. Till Skärholmenuppsättningen av Fem gånger Gud har scenografen Sven Haraldsson skapat en knallgul ruta, som representerar salen där dramalärare Rolf vill att hans elever ska repetera Strindbergs Ett drömspel. Men som de vägrar göra eftersom de är tonårstrotsiga och har bestämt sej för att det är en ”bögpjäs”. Om gult stimulerar kommunikation och intellekt som färgpsykologin påstår, gör färgen ett bra jobb här.
För teater blir det trots trots. Dessutom metateater så det förslår och ska jag vara helt uppriktig så är jag skittrött på teatervärldens fascination för det egna yrket. Greppet är både uttjatat och självförhärligande och det som är bra med denna uppsättning – såväl manusets som framförandets skarpa personteckning, psykologin och analysen av den sociala människans skitnödiga spel för gallerierna – hade gott kunnat placeras i ett mer utmanande sammanhang. Khemiris val av situation känns som en simpel genväg, trots att formexperimentet absolut går snyggt i lås.
Istället för Strindbergs spelar dramaeleverna upp drömscener ur sina egna liv, med ungdomlig realism i tydlig nutid, där Joel Lundgrens dramalärartorra inflikningar av strindbergska repliker landar som dinosaurier. Var och en får spela den härskande huvudrollen – eller ”Gud” – i sin egen scen, och hjälpa till att bära upp de andras.
Alla är på något sätt missnöjda med något i sitt liv, har något de skäms för, och precis som i Invasion! löper ett tema om identitet mellan textlagren. Och med den khemiriska skarpsyntheten för detta ämne blir de vid första anblick typmässiga rollfigurerna till människor när deras insidor blottas med hjärta och smärta i rampljuset.
Vi uppmuntras att skratta och klappa fast det är precis lika synd om människorna här som hos Strindberg. Och skulle detta nu vara någon guds fel beror det väl på att vi alla nog spelar gud i våra egna drömspel om oss själva.
Loading ...
