Kvinnor i en ålder mellan 50 och 90 som hugger ved mitt i stan, pudlar som delar scenutrymme med levande musiker, professionella dansare som möter unga människor och deras erfarenheter och gör en föreställning ihop. Koreografen Dorte Olesen har ända sedan sitt första verk för knappt tio år sedan (Ful flicka, 2004) knappast gjort sig känd för att skapa (dans)verk i traditionell anda.
De huggande kvinnorna ovan får väl betraktas som performance mer än något annat, och har få beröringspunkter med modern dans. Och själva poängen med verket Made in Sweden – där proffsdansare och ungdomar gör gemensam sak – är inte främst att arbeta i någon slags avantgardistisk anda, utan att låta de ungas tankar om tillvaron ta plats i rampljuset.
Made in Sweden hade premiär i Malmö 2009 och har därefter fått uppföljare som Made in Vara och Made in Copenhagen. I slutet av september skulle Dorte Olesen och malmöitiska Dansstationen åkt till Sibirien och gjort Made in Norilsk, men av det blir det intet eftersom de nya, ryska lagarna som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer” riskerar ungdomarnas säkerhet – ifall de skulle vilja uttrycka sig fritt kring sexualitet, inte minst gällande homosexualitet.
Made in-konceptet riktar sig till högstadieåldern. I Olesens nya uppsättning Vitt rum med röda flätor och sol är målgruppen mellanstadiet. Utifrån ett manus av Lucas Svensson – texten är central i föreställningen – spinner Olesen fram historien om den danska illustratören Ingrid Vang Nyman, som led av depression och ändade sitt liv endast 43 år ung.
Publiken sitter utmed alla fyra väggarna i ett vitt rum där golvet är täckt med 90 kilo plastsnö. Tre dansare, två skådespelare och en docka spelar gemensamt rollen som Vang Nyman under hennes sista tid i Köpenhamn. Men det här är knappast något dyster föreställning om död och sjukdom, den dimensionen ligger snarare utanför det vita scenrummet. Perspektivet är barnets – Ingrids – obegränsade fantasi och tecknarlust, där hon blir den som skapar världen och styr över tidsförloppet: Ingrid kallar sig själv för ”Gud” eftersom det är lättare att stava till, vilket är helt följdriktigt då hon samtidigt konstaterar att ”ingenting finns om inte jag finns”.
I Lucas Svenssons vackert associativa text är alla dessa slumpmässiga influenser som präglar en ung människa för resten av livet hela tiden närvarande; den tjocka gubben från Fyn som säljer spånplattor, den sneda kon som skrämmer Ingrid och vandrar längs vägen – liksom ytterst påtagliga praktikaliteter: En gång slog hon sig på ögat och därefter såg allting platt ut.
Dorte Olesen bollar orden mellan de fem skådespelarna i röda Pippi Långstrump-peruker (Vang Nyman är mest känd som Pippi-illustratör) och låter texten ibland bildligt, ibland mera fritt, ta gestalt i rummet. Som Ingrid tecknar aktörerna den danska huvudstadens vaktparad, marscherar framåt genom snön, bygger en skulptur med spånplattor, blir en ko, lyfter dockan mot taket – och så svävar Ingrid mot solen. Bortsett från en enskild passage där en av dansarna ritar med pennan och kroppen i luften är föreställningens uttryck mer rörelsebaserat än dansant.
Intresset från barnen längs väggarna kretsar en del kring snön på golvet som vi i publiken begraver våra skolösa fötter i under föreställningen. Men det ska nog inte tas som bevis för att handlingen saknar tillräcklig actionpotential, snarare är snön en del av den interaktivitet som också omfattar skådespelarnas utåtriktade tilltal och närkontakt med utdelande av teckningar.
Om de yngre runtomkring mig uppfattar den doft av melankoli som jag tycker är den största behållningen med Svenssons och Olesens samarbete – ja, det är en annan fråga.
* Läs Nummers tidigare intervju med Dorte Olesen här.
Loading ...
