Direkt i originalpocket ger det lilla förlaget Manifest i samarbete med Teaterkollektivet Rex ut fem nyskrivna pjäser som samtliga har haft premiär under de senaste åren. Det tål att upprepas att det publiceras alldeles för lite dramatik – det är tyvärr en underskattad form av läsning i Sverige.
Samlingen börjar med Sofia Fredéns Diamanten som rönte stor uppmärksamhet hos kritikerna när den hade premiär 1998 i Stockholm. Dramat rör sig i en antydd syskonstruktur. Här finns tre roller: Stora P, Lilla P och P. I ett försök att frigöra sig från Stora P:s kvävande överbeskydd bestämmer sig Lilla P och P för att lämna Sveriges folkhem och bege sig ut i världen.
Är det ett utsnitt av dagens ”färskhetsdramatik” man vill ta del av så ska man absolut läsa denna bok. Pjäserna pendlar mellan halsbrytande komik och nattsvarta visioner av ett samhälle i upplösning.
Efter genomläsningen av antologin står det klart att pjäserna har en mängd gemensamma drag. Avsaknaden av rum, scenanvisningar och tid är slående. Dramerna framstår som samlingar av ofta svagt kontextknutna repliker mer än som färdiga pjäser. Rollerna är få och består nästan genomgående av unga människor, vars tal ligger på en vardaglig nivå. Man skulle naturligtvis kunna tala om ett antispråk, eller en språklöshet, men någon genomgripande tanke av det slaget är inte tillräckligt påtaglig; litterärt sett används inte språket som annat än en bruksvara. Det upplösta formen gör att pjäserna drar både åt komedi och tragedi samtidigt, vilket erbjuder intressanta vägval vid en uppsättning, men tenderar också att bli konturlöst.
Både i K+M+R+L av Mattias Andersson och i Livingstones barn av Isa Schöier möter vi detta. Livingstones barn hade premiär på Fylkingen i Stockholm 1996 och handlar om fyra övergivna barn. De lever på ett hem där det inte finns några vuxna; man måste helt enkelt ha glömt bort dem. Med fragment ur böcker och reliker från en barndomsvärld bygger de sin tillvaro. Det är en spännande och svart pjästext om övergivenhet och förtryck.
I K+M+R+L möter vi språklösa ungdomar i underklassen som söker efter gemenskap, värme och mål i livet.
Vittne av Cecilia Parkert och Fadermordet av Erik Uddenberg skiljer sig något från tre andra genom att det i den ena finns ett betydelsebärande rum och i den andra ett starkt språk. Fadermordet är den enda ”traditionella” pjäsen i samlingen, den hade premiär på Uppsala Stadsteater 1997 och är en rolig läsning. En son tar hem sin flickvän till föräldrarna och maktkampen med fadern tar vid. Alla i pjäsen är psykologer eller psykologistuderande, men trots att den driver med psykologiska teorier och familjestrukturer är det för mig svårt att se den som en spark i veka livet på pappa Freud som SvD skrev.
Om Fadermordet är ett rumsligt drama, är Vittne ett språkligt: replikerna är glasklara och tycks i sig vara ett stilistiskt element med en tanke bakom. Det är en monolog som bygger på autentiska vittnesskildringar av skändligheterna i forna Jugoslavien. Texten är närapå outhärdligt stark. En kvinna berättar om det hon har fått höra under sitt arbete som tolk mellan krigsoffer och en svensk psykolog. Vittnesbörden hon tvingats ta del av har förändrat henne för livet.
Jag ser denna pjäs som ytterligare ett exempel på hur det dokumentära håller på att göra landvinningar på fiktionens bekostnad; det autentiska gör ensamt anspråk på verkligheten i fiktionen, som en garant för hög angelägenhetsgrad. Men är ett drama automatiskt bättre för att det innehåller autentiskt återberättande? Jag tror inte det. Även om Vittne är ett upprörande och starkt drama tar man det till sig på samma vis som en dokumentärfilm.
Visst är det jätteroligt att läsa dessa dramatiker, och visst förtjänar boken uppmärksamhet i vårens utgivning. Om inte annat så vittnar pjäsantologien om teaterklimatet plats: Sverige, tid: nu
Loading ...
