”Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse?” På Strindbergs Intima Teater framförs August Strindbergs klassiska replik till skådespelerskan Harriet Bosse i osynkad talkör. Fem gestalter står på scenen, inledningsvis iklädda blå mustascher.
Splittringen i fem talar förstås för en mångfacetterad bild av nationalskalden. Varefter Strindbergs egna anteckningar från Ockulta dagboken får sceniskt liv framstår dock alltmer bilden av en ensidigt kolerisk, neurotisk och patologiskt svartsjuk man. Precis som i P O Enquists Tribadernas natt, som sedan i våras ges på Stadsteaterns Klarascen, är Ole Anders Tandbergs iscensättning ingen hyllning till Strindberg, snarare en humoristisk och (jodå!) kärleksfull drift.
Och visst ger uppdelningen i fem August nyanser – Sven Ahlström nervös och kallsvettig, Samuel Fröler sävligt uppgiven, Michael Jonsson hopplöst förälskad, Robert Panzenböck med överdramatiska konturer och Åke Lundqvist med gråtmild eftertänksamhet. Den sammansatta bilden är skrattretande och patetisk, men också djupt mänsklig.
I sin dagbok blandade Strindberg högt och lågt, skrev ömsom om penismått, filosoferade ömsom om världsalltet. Vi känner igen resonemang från Ett drömspel och liksom i sin pjäs Spöksonaten har Stindberg problem med kokerskorna som (han tror) snuvar honom på näringen. Självmordstankar, fantasifoster, grubblerier… han är vansinnigt förälskad i Harriet och när hon lämnar honom är han säker på att hon förför honom telepatiskt. Ja, faktum är att han i flera år efter separationen ett samliv med Bosse som hon inte är medveten om.
Hon, Fröken (sedermera fru) Bosse, eller kvinnan i allmänhet gestaltas av Thérèse Svensson, som tycks se livet som en lek och betraktar herr Strindberg ocb hela spektaklet med ironi och ett ständigt svalt leende.
Sin dagbok skrev Strindberg under åren 1896-1908, alltså i samband med infernokrisen och inte långt före sin död. Först i år har den kommit i tryck. I Tandbergs händer har den blivit en kvick, fyndig och välspelad Strindbergskildring.
Loading ...
