Fem veckor ångest

På Teaterhögskolan i Luleå har sistaårsstudenterna just avslutat femveckorspasset ”Ångestblocket”. Börge Jansson, huvudlärare i scenframställning, tycker att passets namn känns lite fånigt men bubblar av lust att förklara vad det handlar om:
   – Det vi påstår här är att all rörelse är till för att göra något litet eller mycket bättre och att en människa som har koll på det har livet i sin hand, säger han.
   Bara att andas är en rörelse som syftar till förändring: andas in syre och ut det giftiga som blir över. Men om man vet att något är fel i en själv, i en relation eller i omgivningen och inte kan förändra det – vad händer då? Då kanske man hamnar i Strindbergs Dödsdansen, ett äktenskapsdrama fyllt av hatkärlek eller hos Tjechovs Tre systrar:
   – De vill inte till Moskva, de vill vara i Moskva. De förmår inte förändra sin situation. Det är som skillnaden mellan jag vill och jag skulle vilja, säger Börge Jansson.
   Och där någonstans bor ångesten. Hos dem som inte nått dit de en gång ville, men ändå stannar kvar. Som George och Martha i Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf? som är den text studenterna improviserat kring i fem veckor, tränat sig i konsten att gräva i privata gömslen utan att vara, eller bli sedda som, privata på scenen.
   – En skådespelare är både sin egen hantverkare och sitt eget instrument. Hammaren ligger inombords, säger Börge Jansson.