Åh lyxigt, viskar den första förtjusta rysningen som går längs min ryggrad. På teatralt totalupplevelsemanér à la Unga Klara börjar det med att vi kliver in i en jättelik sagobok, med skog, slott, oväder och allt.
Och fortsätter med att vi bjuds in i ett pösande sammetsdammigt bibliotek med patriarkal patina, mystisk air och gamla guldinramade porträtt som ser spöklikt levande ut … var inte det där en blinkning?
Och då har jag inte ens kommit till bibliotekets baksida, vridscenens mäktighet, de narrativa hyssen, hela ensemblens genomgående elektriska energi, de musikaliska överraskningarna, videoprojektionerna, metasnacket i kulisserna.
Kort sagt, iscensättningen av Monsterkabinettet matchar helt klart det myllrande och mångfacetterade manuset.
Dramatikern Malin Axelsson och regissören Sara Giese har nämligen frossat i female freaks, hondjävlar, gudinnor och mediemyter. De har tittat på Medusa, Lynndie England, Lulu, Britney Spears och gänget genom genusglasögonen, lyssnat på och lekt med dem. Och placerat sitt kabinett av kvinnomonster bland skrattspeglarna i det här både olustiga och lustiga huset, som vår huvudkaraktär Kvinnan (Cilla Thorell) hamnat i.
Och nog hittar man blinkningar här. Referenserna har strösslats och spritsats kors och tvärs över berättelsen: politiska, historiska, världslitterära, populärkulturella, genusteoretiska, musikaliska, filmiska, sagonostalgiska, youtubiska.
Det säger sig självt att det väller och sväller åt alla håll och kanter. Inget för den som vill gå från A till B, och kanske inte alltid heltajt i alla sömmar. Men poängen är tydligt, argt och lustfyllt presenterad: det krävs ett visst mått av förstörelse för att skriva en alternativ historia. Inte bara en her story i stället för en his story utan en ny story.
Och har du tur eller otur, det är som du vill, blir du kanske själv en del av den här storyn. Jag kom i alla fall på mig själv med att gapa, stirra, flämta, storskratta och då och då nästan morra. Som ett annat kvinnomonster.
Loading ...
