Det ser ut som en tanke att den ena salongsentrén i Stockholms stadsteaters foajé går till kvällens föreställning av August Strindbergs Stora landsvägen, medan den andra leder till Den smala vägen av Frida Stéenhoff, tills nyss närmast förbisedd i vår dramatiska kanon.
I prologen körs en trälår in, vars lock slås upp med en smäll, och givetvis är det inte gubben utan gumman i lådan som hoppar upp. Stéenhoff själv blåser (med Gunilla Röörs pondus) dammet av sitt manus som i en pantomim om det omvärderingsarbete av bortglömd dramatik som resulterat i att den här pjäsen nu sätts upp för allra första gången.
Trälådan är inte malplacerad, för pjäsanvisningarnas gårdsplan har här blivit ett pågående samhällsbygge av ljusa nyhyvlade plankor och skyddsplast. Och det är kvinnorna som håller i verktygen – sonhustrun (smart komiska Lotta Östlin Stenshäll) använder en hammare när hon broderar, husföreståndarinnan (en rödkindat intensiv Elisabet Carlsson) har ett verktygsbälte utrustat för alla situationer, frun sköter sågen och snickrar så småningom sin egen agitationspall.
För en sådan behövs när hon, fru Aina Rosdal (en alldeles underbar Ann Petrén), plötsligt vaknar upp ur en lång äktenskapligt rofylld sömn, med en feministisk skärva i ögat.
Stéenhoffs idémål – kärlekens, kvinnans och barnets rätt – är i Den smala vägen inskrivna i en komplicerad privat-politisk intrig med penningen som katalysator. Som här på Stadsteaterns lilla scen inte känns ett dugg avdammat sekelgammal – jag ryser och rörs av hur fint genomförd denna ”intellektuella thriller och melodram” är.
Fanny Boëthius och Kajsa Isakson har gjort en intelligent bearbetning av texten med infällt extramaterial (talet där Stéenhoff lanserade begreppet feminism i Sverige). Isaksons kloka regi har gett samtliga i ensemblen precision och lust till spelet. Med fysisk humor, metablinkande ögonkast och närvarande röstlek levererar de allihop kvicka oneliners, hjärta och smärta, och analyserat djup. Det nyvakna och experimentella förstärks av en krispig elektronisk ljudbild.
Scenografins glasdörrar speglar då och då både publiken och skådespelarna och visar flera lager, precis som den här feministiska fullträffen till uppsättning gör.
LÄNKAR
Nummers intervju med Elisabet Carlsson.
Modärna kvinnor är Stockholms stadsteaters variant av Riksteaterns och Östgötateaterns Spetsprojekt (som var först med att sätta upp en
Stéenhofftext) och Dramatens Förlåt mig! Vart tog de kvinnliga dramatikerna vägen.
Läs mer om bortglömd dramatik hos Nationella Dramaturgiatet.
Loading ...
