Fem dansare rör sig över en helvit scenyta med mjuka rörelser. Det är lekfullt utan att vara direkt humoristiskt, avslappnat med ändå mycket distinkt. Dansen utpekar kroppen som ett fysikaliskt snarare än anatomiskt begrepp. Samma grundmönster återkommer genom hela den timslånga föreställningen. Rörelserna, när dansarna hakar i varann, glidande över eller direkt på golvytan, är som illustrationer av naturkrafter: gravitation, centrifugal- och centripetalkrafter, tröghet, pendlingar och gungande svängningar, påverkan och motverkan, friktion och brist på friktion.
Om här finns något socialt allegoriskt element, är det gissningsvis en absolut samtida individuppfattning, där den enskilde ibland ingår i tillfälliga konstellationer men aldrig låter sig bindas i ett kollektivs tvingande lojaliteter eller i en långvarig, beroende gemenskap. Individerna är som elementarpartiklar i olika övergående tillstånd och kraftfällt.
Jean-Luis Huhtas stundtals bedövande starka elektronmusik bidrar till det hypnotiska, repetitiva intrycket. Men man saknar den vigorösa energi som kännetecknat Rasmus Ölmes tidigare koreografier. On three är på det hela taget den sortens konstnärligt åtstramade verk som väcker intellektuell beundran snarare än känslomässigt engagemang.
Loading ...
