Sedan 2002 sitter Olle Jansson på rektorsstolen. Redan 1994 återvände han till brottsplatsen och började arbeta som lärare på skolan.
Tidigt en morgon klämmer han in mötet med mig före MBL-förhandlingar med personalen. Hans spatiösa chefsrum har soffgrupp och utsikt över skolgården. Där ute har han sett många sökande och studenter passera under åren. Minns han då hur det kändes att själv bli antagen till en av landets mest eftertraktade utbildningar?
– Ja, det var ett fantastiskt ögonblick att få det där fullständiga bejakandet efter att ha kastat sig ut och visat upp hela sig själv för en jury. Men sen blir det rätt snabbt vardag i själva arbetet här på skolan.
Olle Jansson var inte grön i teatervärlden då han kom in. Efter Skara skolscen hade han arbetat i frigrupper i Varberg och Kristianstad. Men han törstade efter mer skolning och tiden på skolan slukade honom med hull och hår.
– Jag trivdes som fisken i vattnet. Det var en väldigt utvecklande och lycklig period av mitt liv. Givetvis stötte jag på saker som var mindre bra också, men det går ju att lära sig massor även i de sammanhangen. Det är viktigt att göra sig själv till ansvarig för sin egen utveckling.
Keves lag
Ikonen Keve Hjelm var alltså den tongivande läraren på skolan. Med djupläsningen som ledstjärna propagerade han för det långsamma, tålmodiga, sökande arbetet – något som passade Olle Jansson bra.
– Fokus låg på att låta processerna ta tid. Det blev jag väldigt inspirerad av. Jag identifierade mig med djupläsningen, men Keves inflytande var väldigt starkt. Även om han inte menade det, så tolkade vi det i den åldern som att ”Så här gör man teater – there´s only one way”. Efteråt kan jag tycka att det var rätt så hämmande, att man genom det tappade den lekfulla attityden till att stå på scenen.
Lite som en tekupa. Så beskriver han skolan på sin tid. Den så kallade branschen – teater-, film-, TV-branschen – var inte närvarande i huset då som nu.
– Det här med att provfilma till exempel – det gjordes inte. Reklamfilmer gjordes inte, dubbning fanns inte, inte talböcker. Nästan 1000 av Sveriges då 2000 skådespelare var fast anställda på institutionsteatrarna. I dag frilansar 90 procent av skådespelarkåren. Därför var det lättare för oss än för dagens elever att ha attityden att skoltiden var en slags militärtjänst innan vi stack ut och jobbade. I dag är trycket utifrån så oerhört mycket större.
Växa långsamt
Som rektor funderar Olle Jansson mycket kring hur lugnet och ron kring skådespelarprocesserna ska kunna finnas kvar på skolan samtidigt som den lever i relation till arbetsverkligheten. På hans tid var det självklart att tacka nej till eventuella jobberbjudanden under skoltiden. Visst kan han förstå frestelsen för dagens studenter att nappa på erbjudanden, men han tror på sikt att det är kontraproduktivt att arbeta parallellt med utbildningen.
– Jag tror att studenterna när en längtan efter att växa i lugn och ro, bygga en konstnärlig identitet under de här åren. Det har de igen i yrkeslivet i ett längre perspektiv.
Hur såg då Olles längtan ut under skoltiden? Hur formulerade han sina visioner om framtiden?
– Jag var anti-institution. Jag ville jobba i mindre sammanhang. Jag var väldigt intresserad av att få jobba med Peter Oskarson i Gävle eller med Eva Bergman på Backateatern i Göteborg. Eller på Teater Galeasen. Jag ville till ett tydligt definierat konstnärligt sammanhang.
Så kom då utsparken i december 1990. Nästan alla i klassen hade jobb att gå till – men inte Olle.
– Men jag hade inte sökt några, så det var självvalt och rätt skönt. Jag hoppade på ett jobb som sufflör och alltiallo på Kilen. Till hösten hade jag jobb på Unga Riksteatern. Sen rullade det på. Visst har jag haft perioder av arbetslöshet, men i stort sett har jag varit lyckligt lottad och haft jobb hela tiden.
Via och parallellt med jobb på Dramaten, Folkteatern i Göteborg, Teater Galeasen, Upsala Stadsteater, Unga Klara m m blev han så rektor på den skola han lämnade tolv år tidigare. Har hans visioner kring teater och skådespeleriutbildning förändrats och reviderats under åren som gått?
– Visionen är nog inte särskilt annorlunda, möjligen formulerad på ett annat sätt. Min ingång i skådespeleriet har alltid varit behovet av att få vara med och påverka det konstnärliga resultatet. Som rektor har jag som huvudingång att hitta praktiska moment där studentens egen kreativitet styr innehållet. Jag vill att studenterna ska bli kreativa, kunniga och självständiga skådespelare som vågar ta ansvar och kräva utrymme för sitt eget skapande i relation till teaterns kollektiv.
Å andra sidan – Denize Karabuda
Olle Jansson hyste aldrig något tvivel om att den utbildning han gick var bra. Klasskamraten Denize Karabuda var betydligt mer kritisk. Jag träffar henne på Café Rival vid Mariatorget, inte långt från skolan och den plats på söder där hon bor.
En tuff och kaxig tjugofemåring med skinnjacka, boots och ett stort uttrycksbehov – det är så hon beskriver sig på den tiden. Det var efter förberedande utbildningar och mindre roller på Stadsteatern i Stockholm som hon sökte sig till Teaterhögskolan.
Tuffheten, liksom skinnjackan, var förstås ett slags pansar eller skydd. I antagningsproven kallades det för attityd. Efter flera försök var det också först efter att ha suttit och gråtit inför juryn i fjärde provet som hon togs in.
– Då blev känslan lustigt nog ett jaha! Jag var förstås jätteglad, men också fast besluten att det här skulle jag inte sumpa. Jag brann för vartenda block, varenda grej och undrade hela tiden om vi kunde få något bättre.
Ur branden föddes också en kritik mot skolan. Och kanske framför allt mot Keve Hjelms metoder.
– Det här med Keve. Det blev nästan som ett skämt. Det var lite Knutby-varning. Det han sa var absolut okej, men det var helt och hållet utformat efter hans egna behov. Han var en äldre man, som var långsam och rätt asocial. Jag var en ung tjej, jättesocial, skitsnabb. Vi människor är olika och jag skulle aldrig drömma om att göra en metod som utgick från mig och göra den till norm.
Med den tidigare erfarenhet hon hade av teaterarbete visste hon dessutom ett och annat om villkoren i ett teaterhus.
– Den där Keve-världen finns inte på något sätt ute i verkligheten. Det är naivt att tro. Det går inte att repetera i ett halvår på en teater.
Ett halvturkiskt statement
Denize Karabuda fortsatte vara klassens tuffa tjej. Det var en roll hon tog på sig. Hon var den som sa ifrån när hon inte var nöjd. Hon var den som blev vald till elevkårsordförande och den som drev igenom att spela Medea som slutproduktion trots att rektor Hjelm hade invändningar.
– Han tyckte jag var för produktionsinriktad. ”Det är processen som är det viktiga” sa han till mig. Men det var ju – read my lips – en slutproduktion. Det var ju den vi skulle få jobb på.
Medea blev en succé, men erbjudandena om jobb lät vänta på sig. Denize Karabuda, med svensk mamma, turkisk pappa och på den tiden nästan ensam i kåren om att ha utländskt påbrå, upplevde att hon stack ut för mycket.
– Folk tyckte att jag var jättebra, men var klämmer man in en Medea i dag? Teatervärlden var helt konform. Alla var blonda så det skulle vara ett statement att välja mig. Det var ingen som var modig nog att göra det på den tiden.
Några vågade i alla fall. Denize Karabuda arbetade en sväng på Folkteatern i Gävle, under ett par perioder på Dramaten, men tappade efter hand lusten till scenen.
– Jag tyckte att det var lite ångest över att vara teaterarbetare och upprepa samma sak varje kväll. Tänk dig själv tvångstanken att klockan 19.43 varje dag ska du ha ett sammanbrott.
När hon så träffade sin blivande man regissören Wilhelm Carlsson fick livet ny fokus.
– När jag träffade Wille minskade bekräftelsebehovet radikalt hos mig. Det var en sån knock att privatlivet blev så bra.
Och efter en allt annan än angenäm arbetsprocess i Revisorn på Chinateatern för tre år sedan bestämde hon sig för att aldrig mer stå på scenen.
– Det var totalt cyniskt, hierarkiskt och handlade bara om pengar. Otroligt äckligt. Jag stod långt ned på skalan rent hierarkiskt för jag hade en skitroll. Men jag bet min vana trogen ifrån och protesterade när jag och andra skådespelare blev dåligt behandlade.
Än så länge har Denize Karabuda hållit sitt löfte om att inte återvända till scenen. Men hennes uttrycksbehov har inte släppt. Inte heller hennes intresse att tränga in i huvudet på andra människor och försöka spegla dem. Det var så det kom sig att hon började skriva. Först en dramatisering av novellen Den gula tapeten av favoritförfattaren Charlotte Perkins Gilman för Radioteatern. Sen ett filmmanus, som filmkonsulent Marianne Ahrne på Svenska Filminstitutet tackade ja till utan några som helst önskemål om ändringar. Inspelningsstart blir i april.
– I skrivandet känner jag att jag får ut allt det jag bär på – utanförskapet, men också hoppet. För det måste finnas ett hopp, en kraft. Det blir väldigt råkigt när allt är destruktivt och bara svart, svart, svart.
Denize Karabuda har kvar kärleken till teatern, men hon har också sett baksidorna. Hon har mött bitterheten som lever i många skådespelare, bristen på civilkurage och en ännu värre skräckbild:
– Det finns många, särskilt manliga skådespelare, som bara lever när de är på teatern. De gömmer sig för livet och vet inte vad de ska göra när de inte är där. När livet på scen är verkligare än det verkliga livet, då är någonting allvarligt fel.
Loading ...
