I lidandet finns inget annat än lidande. En replik ur Hanoch Levins pjäs och en fruktansvärd kontenta, som knappast går att ifrågasätta för den som har sett Jobs lidanden på Judiska teatern. Magnus Roosmann spelar Job, som likt Gamla testamentets Job, mister tillgångar, söner, döttrar och värdighet. Inledningsscenens överdådiga gästabud, där tiggarna bjuds in för att suga saften från köttbenen ter sig snart som en mjukstart, när pjäsens envetna dramaturgi driver Job på en förtvivlans golgatavandring mot den totala förödmjukelsen.
Sällan har jag sett en skådespelare så fullkomligt absorberad och dedicerad sin rollkaraktär. Fullkomligt blottad och med en röst som hämtad från avgrunden spelar Roosmann den rike mannen – i stiligt svart från glasögonskalm till kavajslag – som kläs av, lemlästas och drabbas av den mest pinande klåda. I ena stunden förnekar han gud i sin bedrövelse för att i nästa spetsas på en påle för sin tro.
Hanoch Levin (1943-1999) är den mest spelade och omstridda dramatiker Israel har haft. I Norden är han okänd. Med stor sannolikhet blir det ändring på det när Judiska teatern nu har introducerat honom i Sverige. Hans pjäs tecknar en cynisk och rakt igenom manlig värld, där mänsklig plåga och anatomiska lyten blir till cirkusnummer, där medmänskligheten lätt säljs ut för några guldtänder och där en munsbit från en döende mans sista spya kan bli en hungrig människas efterlängtade levebröd.
Philip Zandéns regi är brutalt hårdför. Han arbetar effektivt med ett symbolspråk som för tankarna till såväl korsfästelsen som nattvarden och han väjer inte för obehagligheterna. Men trots kroppsvätskor, blod, våldsamma slagsmål och burleska sexlekar blandat med den bottenlösa plågan, blir det inte äckelteater. Detta tack vare Lars Östberghs nästan provocerande vackra inramning, där svarta väggar och golv matchar mörka kostymer, där liksäckarna är mustigt röda och där männen så småningom vadar runt i svarta sotflagor som en påminnelse om sin slutgiltiga kremering.
Anslående är förstås också Linus Fellboms ljus. Det kastar långa skuggor över scengolvet; det släpps ömsom in genom de höga fönstren mot Djurgårdsbrunnskanalen, silas ömsom genom rökmolnen på scenen. Också Henrik Rambes ödesmättade musikaliska intermezzon – ibland skapar de en slags stumfilmskänsla i scenbytena – bidrar till en lika tydlig som förförande estetik.
Allt detta sammantaget gör Jobs lidanden till en förfärlig och fullödig uppsättning. Som slutar – ja var då? I död, vila och kanske ändå – något slags hopp och ljus.
Loading ...
