Fördjupning [2006-08-21]

Festivalrapport från Göteborg

FESTIVALRAPPORT. Första helgen av Göteborg Dans- och Teaterfestival är avverkad. Det som vid första anblick såg ut som en vild blandning av genrer visade vid närmare granskning upp flera gemensamma drag. Såklart – samtliga föreställningar är ju kontemporär konst. Det handlade mycket om kärlek och bekräftelse, om möten och hur man blir sedd.

Marie Brassard/Infrarouge – Peepshow
Vent d’Autan – Autour d’elles
Ong Keng Sen/Theatreworks – Geisha
Helena Waldmann – Letters from Tentland/Return to sender
Ka Bong Lao – Forest of Illusion
Jérôme Bel & Pichet Klunchun – Pichet Kunchlun and myself
Les Ballets C. de la B. – vsprs (separat recension)

Denna upplaga av festivalen blir det extra passande att festivalens partynäste på Pustervik heter Club Love. Efter att ha sett kanadensiska Marie Brassard uppträda på just Pustervik blir jag nämligen lite extra röd om kinderna. Hon gör en raffinerad vuxensaga som tar avstamp i Rödluvan och vargen och sedan inleder en farlig lek med stora stygga vargen.
   ENSAM PÅ EN LURVIG, vit matta i röd klänning och med tonade solglasögon tar hon med hjälp av ljud- och ljuseffekter på sig ett svårräknat antal roller och skildrar en rad olika relationer. Det är snygga växlingar från den lilla flickan som blir förföljd, till förföljaren, till flickan som vuxen, till mannen som gör slut med henne och så vidare. Rösteffekterna ändras och med dem perspektiven. Från oskyldig sagoflickas pipröst till otillfredställd sadoflickas släpiga jazzröst, från snäll kille med hund till rena rama Markisen de Sade med mullrande vibrato. Allt handlar på ett eller annat sätt om laddade möten, antydda eller uttalat erotiska, det handlar om sociala spel, om att se och bli sedd, om jakt och erövring. Publiken blir till passiva voyeurer inför denna mentalt eggande Peepshow och jag vågar inte ens tänka vad Rödluvans mormor skulle tyckt om detta…
   SOCIALT SPEL MED KÄRLEKSTEMA ser jag också i betydligt snällare Vent d’Autans Autor d’elles. Denna franska cirkustrupp är befriade från glitter och glamour, de bär enkla kostymer och visar att de trots sin enorma skicklighet är helt mänskliga. Deras osminkade ansikten påminner inte så lite om Picassos akrobatfamiljer som just nu kan beskådas på Göteborgs konstmuseum. Med ett utåtriktat spel som bokstavligen kryper upp i knäet på publiken, med de egna kropparna som huvudsakliga hjälpmedel och med flera inregisserade tabbar bjuder de på en varm och mycket humoristisk familjeföreställning.
   SOM EN VOYEUR känner jag mej återigen under föreställningen Geisha, men som en kulturell snarare än en fysisk sådan. Singaporianske Ong Keng Sen, som också är festivalens curator, har som signum att blanda kulturer på scenen. När han ska berätta om en geishas liv och förutsättningar får jag dock problem med just identiteten hos avsändare och mottagare. Naturligtvis inte för att en svart, amerikansk kvinna (Karen Kandel) spelar ung maiko (gesishalärling) eller att en japansk man (Gojo Masanosuke) klätts upp som geisha på scenen, de är otvivelaktigt fantastiska och övertygande aktörer, utan det som skaver är att en man från en kultur har satt samman en föreställning som delvis beundrar och delvis kritiserar en kvinnoroll från en annan kultur för en publik som kommer från ytterligare andra kulturer. Visst kan jag skriva under på att geishatraditionen konserverar en förlegad kvinnosyn som absolut ska diskuteras men borde man inte diskutera den med japanerna snarare än oss västerlänningar? Det här känns otäckt elitistisk-exotistiskt på nåt vis, eller så missar jag poängen.
   EXOTISMEN UNDVIKER HELENA WALDMANN däremot listigt genom att låta sina iranska dansöser mot slutet av föreställningen Letters from Tentland – return to sender fråga publiken om deras tältdans är ”exotisk nog för oss”, om den är tillräckligt orientalisk och mystisk för den västerländska publiken. Föreställningen handlar uttryckligen om flyktingar och projicerade texter understryker den gripande tematiken. Tälten som kvinnorna försöker röra sig i är inte tänkta att representera något annat än flyktingtält får jag höra efter föreställningen, men som detta presenteras är det oundvikligt att bortse från likheten med burkor. Greppet är intressant, här handlar det också om att bli sedd och förstådd och upprinnelsen är en tidigare föreställning om och med iranska kvinnor som bannlysts av den iranska regimen. Men bakgrunden är intressantare än koreografin, efter en stund blir de barbapapaliknande tältformationerna faktiskt tröttsamt upprepande.
   SOM EN FRISK FLÄKT efter två enormt pretentiösa verk i rad på lördagen kommer söndagens matinépremiär Forest of Illusion – Dreams of grandpa Chan and grandma Chan. Ka Bong Lao är ett dockteatersällskap från Laos som startats av ett gäng cirkusartister. De gör sina dockor av skrot, fantasi och vardagsföremål, vilket skapar enormt associativ och vacker konst. Dessutom interagerar själva dockspelarna med dockorna och får traditionell laotisk mytologi att möta samtida, franskinspirerad dockteater och resultera i en varmt originell dockcirkus.
   MIN FESTIVALHELG kröns av ett besök hos en fransk performancefavorit. Jérôme Bel åstadkommer som alltid spontana skrattsalvor genom att ställa sina tankar om föreställningskonsten på högkant. Denna festival gör han en samtalsperformance tillsammans med den thailändske dansaren Pichet Klunchun, som är noggrant skolad i traditionell, thailändsk Khondans. De kommer fram till att deras länders danstraditioner startat på samma vis en gång i tiden, som en manifestation av respektive kungars förträfflighet, men att de onekligen tagit olika vägar. Klunchun bjuder på kontemplativt vacker kroppskonst och illustrerar vad de olika tai chi-liknande rörelserna betyder. Bel bjuder på en favorit i repris när han kontrar med smakprov ur föreställningen The show must go on, där Bel gör sin charmerande och bokstavliga tolkning av Roberta Flacks hitlåt ”Killing me Softly”. Publiken skrattar men Klunchun blir rörd och tänker på sin avlidna mor. Tack vare dessa radikalt olika artisters vilja att mötas kan de enas i slutsatsen att det finns universella koder som alla människor kan förstå, oavsett genre. ”Death is international”, konstaterar Pichet Klunchun.

Cecilia Djurberg

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare