Maurice Ravels Bolero har kallats världens sexigaste musikstycke, och den populärkulturella tolkningen har inte sällan varit att stycket illustrerar ett samlag. Men Johan Inger faller inte för frestelsen att koreografera någon öppen erotik i sitt verk Walking Mad, verket har relationer mellan könen som tema, ömsom lekfullt och humoristiskt, ömsom dramatiskt och allvarligt. En Samuel Beckett-luffare i plommonstop utgör en centralgestalt, och danspartierna mot ett plank som vänds och vrids för att bilda rum och gräns gestaltar en livsresa genom många tänkbara varianter på begreppet relation.
Mest känslomässigt effektfullt blir det när orkestern tar paus och en scen som gestaltar desperat ensamhet sker med musiken knappt hörbar, på avstånd: livet och kärleken är därute, hos de andra. Kenneth Kvarnströms återkomst till koreografin i OreloB är abstrakt och teknisk, men också enastående sensuell och magiskt fängslande. Jukka Rintamäkis tungt futuristiska musik bildar en hårdrockparafras på Bolero, där mäktiga maskinljud växer så att crescendot snarare illustrerar kaos än stegrad rytmisk ordning. Till detta dans som är så flytande mjuk i all sin komplexitet att kropp, rörelse och uttryck glider samman. Jens Sethzmans fantastiska ljusdesign skapar en science fiction-artad scenbild som är så ren att den bara lämnar utrymme för kontrasterna ljus och svärta. Helheten är makalöst vacker och gripande stämningsfull.
Unge Alexander Ekmans Episode 17 är slutligen ett ironiskt och farsartat divertimento, dock inte utan stark konstnärlig disciplin. Ensemblen är utstyrd som japanska punkmusiker (eller är det Ravels lugg som perukspökar?). Verket kommenterar metateatralt uppsättningen av ett dansverk kring Bolero, som framförs på viola och violin bland dansarna på scen. En speakerröst läser instruktioner till hur orkestermusiken ska spelas, medan en annan fäller dråpliga kommentarer om de agerandes personliga romantiska och erotiska särdrag.
Alltsammans blir som en audition med festliga musikalinslag och komiska ensembleövningar, där den distanserande humorn och den episodiska kompositionen tar udden av alla pretentioner. Men det är som sagt ytterst välkoreograferat, och de många lustigheterna får publiken att storskratta.
Loading ...
