– Jag är intresserad av att arbeta med kritik och då är självrannsakan en naturlig del av det, säger hon över en kopp svart, tillbaka i Stockholm efter en stipendieperiod i Köpenhamn som bland annat gav inspiration till den föreställning som hon nu ska göra. Där tog hon kontakt med en radikal aktivist som levt så nära sina ideal att hon försakat det mesta annat i sitt liv.
– Jag ville utmana min egen radikalitet. I möte med henne kände jag mig plötsligt som värsta borgarbrackan och skämdes väldigt mycket över det.
Fia-Stina Sandlund erbjöd aktivisten sina tjänster och tillsammans började de planera en aktion. Det visade sig att de inte riktigt var överens om var gränserna för hur långt de kunde gå befann sig – och vad som hände sen återstår för den som går och ser föreställningen att se.
Det mötet är ett av tre autentiska som Om du är rebell så är jag reko baserar sig på, en föreställning som blandar dokumentärt material med fiktion och hela tiden ställer frågan: vad är på låtsas och vad är på riktigt? På vilka sätt skapar vi verkligheten genom att kontrollera våra möten med andra människor? Dessutom går som en röd tråd en undersökning av vem som har makten att definiera dig som människa och vem som har kontrollen över ett möte. Allt det där hänger ihop, menar Fia-Stina Sandlund. I den verklighetsknarkande värld vi lever i, med allt från dokusåpor till självbiografiska romaner som basföda, måste alla bli sitt eget varumärke och snabbt kunna definiera sig och sin personlighet. Det privata jaget och den offentliga rollen förväntas flyta ihop. Det är någon sorts marknadsföring som förytligar.
– Det blir så att man börjar regissera sig själv i verkligheten. Man blir en förenklad version av sig själv; en stereotyp. I samma ögonblick som man gör sig själv tydlig så blir man också en vara.
Om gubbslemsaktionen
Fia-Stina Sandlund har en del erfarenhet av det där. Redan som ung konsthögskolestudent blev hon känd långt utanför konstvärldens förstå-sig-på-kretsar när hon och Joanna Rytell i konstellationen Unfucked Pussy kraschade Fröken Sverige-galan med en Gubbslemsaktion. Det var år 2000, men konsekvenserna av den radikala konstaktionen har sipprat in även i nya showen. För det sattes en stämpel på henne, där och då: Ung, arg, radikalfeminist. Fösta delen av Om du är rebell så är jag reko handlar om Fia-Stina Sandlunds möte med medierna efter Gubbslemsaktionen. Om hur hon typecastades in i en roll.
– Det är ett sätt att få en röst, men vem är det som kontrollerar den rösten? Det präglar läsningen av allt jag gör. Alla tror att de verk jag gör är feministiska och det skulle jag i och för sig kunna säga att de är, men problemet är att då lägger de in sin egen tolkning av vad feminism är.
Hon är intresserad av att lyfta upp komplexiteten och nyanserna i de makt/rollspel som utspelar sig genom tre exempel, vad som gör att den där var- hur- och när- radikalitet fungerar som ett samhällsförändrande verktyg och vad rollerna i sin tur får för konsekvenser för personerna bakom.
– Det handlar om vilket låst läge det ofta är att vara radikal, vilken loserposition det är. Man kan bli upplockad som en stereotyp och det kan man tycka är lönsamt i ett visst ögonblick men förr eller senare kommer man bara att förlora på det.
I ett av de tre mötena konfronterar hon en äldre, etablerad man inom konstvärlden, men upptäcker att de båda är sitter ganska säkra på sina positioner, hon som rebell, han som etablissemang.
– Samtidigt blir motståndet verkningslöst eftersom det omfamnas av konstvärlden. Och som så många andra mäktiga har han också varit rebell en gång i tiden. Vad säger det om vilken roll jag kan komma att ha om si så där xx år?
Efter Unfucked Pussy har Fia-Stina Sandlund bland annat gjort ett uppmärksammat radioverk (som även finns i tryckt form i senaste numret av tidskriften Glänta) om Konstnärsklubben – en traditionstyngd klubb, bara för manliga konstnärer. Och så har hon gjort ett hjältedåd: sett till att en plats i Sverige uppkallades efter hennes utvecklingsstörde lillebror Olle som dog i cancer. Men nu vill hon i en längre process och i möte med en ny publik utveckla de performance som hon ofta jobbat med i konstsammanhang.
– Då har det varit ganska kort och spontant. Jag ville jobba igenom något ganska ordentligt och se vad som händer då.
Så nu gör hon konst på teaterscenen. Eller blir det per automatik teater när det görs på en scen? Fia-Stina Sandlund är inte så intresserad av den sortens skiljelinjer, utan är mer fascinerad av vad som händer när man går utanför de vanliga konstsammanhangen.
– Det är schysst med scenrummet eftersom det där blir en sådan koncentration. Mina verk har varit ganska långsam och på konstutställningar ger publiken ett verk i genomsnitt 20 sekunder. Och med den turné runt landet som följer i höst får hon också möjlighet att nå en ny publik.
Vad tycker du om teater?
– Jag måste erkänna att jag ganska sällan går på teater. Jag gillar verkligen själva upplevelsen men jag tycker att mycket teater är ganska konservativ.
Just därför tror hon att konsten kan vara bra för teatern, den kan röra runt lite, problematisera den givna överenskommelse som finns mellan scen och publik.
– Jag tror att det är bra att konstnärer gör teater eftersom konstnärer har ett väldigt konceptuellt sätt att tänka.
Loading ...
