”Blått hår, blåa ögon och spetsiga öron”. Så beskriver Papageno prinsessan Pamina i Folkoperans nya uppdaterade Trollflöjten. Det är verkligen en modern saga som serveras här. Folkoperan menar själv att den utspelar sig i en postapokalyptisk värld där andra existensformer tagit över efter människan. Men det skulle lika gärna kunna vara i rymden, under vatten eller i en mytologisk drömtid. Uppsättningen är en bombkrevad av fantastiska påhitt, så många att de riskerar att skymma historien. Men fantasifullt och inspirerat är det till max.
De tre skönsjungande damerna i Nattens Drottnings hov utgör här varsin tredjedel av en spindel som fångar flugan/prinsen Tamino i sitt nät. Han får i uppdrag att rädda prinsessan Pamina som den onde Sarastro rövat bort från hennes mor, Nattens Drottning. Till sin hjälp får Tamino fågelfångaren Papageno, samt en magisk flöjt.
Den uppdaterade texten av Åsa Lindholm passar mycket bra in i den surrealistiska uppsättningen. Med självlysande frisyrer, glittriga fiskkostymer och tusen lustiga detaljer är föreställningen en fest för ögat. Lika oväntade infall finns i replikerna, som när Papageno börjar prata med sina fåglar istället för med prinsen, eller när Sarastros ”prästerskap” envisas med att hålla ett truligt styrelsemöte med val av justeringsmän och votering. Ett minus är att man skippat passagen när Papagena dyker upp utklädd till gammal gumma, annars en av de få möjligheterna för en operasopran att få vara rolig.
Orkestern Rebaroque under ledning av Marit Strindlund spelar mycket musikaliskt, men är inte alltid överens med sångarna, kanske för att musikerna sitter uppflugna på en hylla en bit ovanför själva scenen. Rolf Christianson gör en cool, hårfager Papageno. Att Christianson är både sångare och teaterskådespelare märks tydligt. Särskilt imponer hans sätt att dra ut på pauserna för att skapa en laddad tystnad.
Kristina Hanssons Pamina har en mild och mycket behaglig sopran. Nattens Drottning och Sarastro är varandras motsatser, Teresia Bokor gör Drottningens virtuosa kvitter i den högsta höjden med bravur och Johan Schinkler kontrar med skönt mullrande patriarkala bastoner i lägsta botten.
Mozarts Trollflöjten har lockat många till fantasifulla tolkningar, från Ingmar Bergmans 1700-talsteaterversion till Kenneth Branaghs film från första världskriget skyttegravar. Problemet brukar vara att den magiska historien är svår att göra engagerande.
Trots alla roliga infall i regissören Richard Turpins version känner jag mig ändå efteråt lite… tom. Det är fiffigt och ofta hisnande crazy, men en smula distanserat. Jag bryr mig egentligen aldrig om hur det skulle gå för huvudpersonerna.
Föreställningen måste ändå ses som en triumf för den mänskliga fantasin. Sarastros prästerskap blir ett stim av dumma sillar (bokstavligen) som försöker lära sig geometri. En modern och ifrågasättande Pamina är inte längre bara en vän prinsessa, utan tar för sig av flera pojkvänner. Och som en magnifik avslutning komner en gigantisk uppblåsbar rymdkyckling till liv. Ett inspirerande bevis på att det fortfarande finns hur mycket som helst att göra med de gamla klassikerna.
Loading ...
