De röda linjer som spänner kors och tvärs över scenen visar sig vara elastiska gummiband som snärjer och snor in karaktärerna, men också utnyttjas som spänningsskapande rekvisita. Kring betjänten Figaros (Sven Ahlström) ståndande bröllop med Susanna (Vanna Rosenberg) uppstår mycket spring i dörrar och farsartad komik, något som ensemblen tar på största allvar.
Alla har de hittat sin flåsigaste och hesaste röst. Det kladdas, tafsas och borras ner näsor i dekolletage, det är svett, hets, spott och andfådda fniss och minsta lilla stolsben är erotiskt. Här är det sexualiteten som för berättelsen framåt, driften som driv. Och det är härligt men farligt.
När Nadja Mirmirans Blanquita och Alexander Stocks Querubin dansar fram sin unga kärlek till Elvis stämma får man en klump i bröstet, och bakom de spända anletsdragen hos Tova Magnusson-Norlings grevinna och Johannes Bah Kuhnkes greve ser man hur svartsjukan och förtvivlan river. Kärleken är en lek som gör ont, av rädsla, maktspel och beroende: vad vill och vågar jag, och vem är jag?
Frågorna om identitet och roller förstärks av ett metalager när skådespelarna kliver i och ur kostymerna och betonar repliker som ”Spelet kan börja!”, ”Jag avskyr den här scenen.” och ”Det här är ingen komedi!”.
Det sista är en viktig poäng. För inbäddade i allt det frustande skrattiga och sammetsrött sexiga finns ögonblicken av allvar som små skimrande pärlor. Den som önskar att de vore fler får njuta av att längta, och av hur det gummibandssmidiga spelet töjs mellan stämningslägena – schwung, boing.
Det är så snyggt och rappt och tajt att man nästan vajar med i rörelserna där man sitter på sin plats, som en bergochdalbana som lämnar dig omskakad och lyckligt snurrig. Det svänger helt enkelt.
Loading ...
