Med tjock svart tuschpenna ringar Ole Anders Tandberg in övergreppen, förtrycket och de sexuella neuroserna som antyds i Mozarts Figaros bröllop. Stundtals slår det över till det vulgära, men som helhet är det briljant. Tandberg låter oss aldrig glömma att det mest ljuvliga också är det som kan göra mest ont. Därmed är en ny genre född – Mozart noir.
Katija Dragojevic som Cherubin är ett fynd. Hon spelar tonårspojke så övertygande att puliken i pausen frågade varandra om det var en man eller kvinna som sjöng! Mycket bättre än så här blir det inte – hennes röst är underbart vacker och själfull och hennes kroppspråk är värdigt en Charlie Chaplin när hon smyger undan sina förföljare utklädd till golvlampa. Den sexuellt frustrerade tonåringen lever i varje ton, muskelryckning och suck. Cherubin är ständigt kåt. Jag har aldrig sett det spelas så desperat och samtidigt sympatiskt som här.
När hon/han sjunger ut sin frustration och blir kysst av två kvinnor samtidigt blir det till slut för mycket för Cherubin som svimmar av lycka. Då svindlade det för ögonen även för mig.
Också Elin Rombo som Susanna och Johan Edholm som Figaro var lyckade. De har båda röstlig och fysisk pondus som håller hela vägen.
Debuterande operaskoleeleven Vivianne Holmberg sjöng också sin miniaria riktigt fint i ”världens minsta operaroll”, Barbarina. Däremot gjorde det mig ont att märka att den fantastiska Maria Fontosh hade en riktigt dålig dag. Hennes vanligen så briljanta och lyriska röst klingade här vasst och orent. Jag hoppas verkligen att hennes riktiga sångröst kommer tillbaka snart!
Andra problem var att dirigenten och Hovkapellet inte riktigt verkade vara överens om tempot, med orytmiskhet och förlupna toner som resultat. Även sången drogs med en del små missar.
I kombination med att alla röster inte var på plats och att den geniala regin trots allt inte var helt trovärdigt genomförd i alla scener kan det inte bli högsta betyg för Figaros bröllop, men det är en förbaskat intressant fyra!
Loading ...
