”Nu upplever jag att jag kan välja själv vad jag vill prata om.” Det var en skådespelare, som tidigare ibland känt sig typecastad som representant för ”mångkulturen” eller ”förorten”, som sa så när jag nyligen talade med honom om svensk teaters lite nyvaket villrådiga förhållande till etnicitet under mångkulturåret 2006, och hur detta har utvecklats sedan dess.
Till det bättre ansåg han – men utvecklingen och diskussionen fortgår, nyanseras, förgrenar sig, lagrar sig. Precis som Alejandro Leiva Wengers nya pjäs Författarna på Unga Klara, som också till stor del handlar om just det: vem får välja själv vad den vill prata om, och vem får prata?
Det är en stiligt och roligt konstruerad pjäs. Till synes en enkel ramhandling men som flera små och stora askar i varandra finns berättelser i berättelsen, som vecklar ut sig, vrider och vänder sig. Hela tiden överraskningar, ironier och nya lager.
Frida Röhls regi tar fasta på och förstärker detta fint med poetiska pauser mellan scenerna, en gosskör som kommer och går i en sorts symboliska sidotablåer, en öppen scenlåda (hon och Carina Gedeon har skapat det visuella konceptet) där strålkastare kan antyda flera rum och lager, innanför och utanför.
Publiken fnissar från start åt de trevande klyschorna med tillhörande handrörelser i den inledande mångfaldsföreläsningen. Alvaro, en kämpande outgiven författare som försörjer sig som lärare – och just mångfaldskonsult – gestaltas av Pablo Leiva Wenger. Alvaro är en ansvarskännande men lite emotionellt fumlig kille som försöker dölja sin osäkerhet: han är bra på att skriva men vad vill han egentligen berätta? Han bor med den arbetslösa skådespelaren Ali som kanske bär på lite för många berättelser och röster inne i sitt eget huvud, charmigt och sorgligt spelad av Ardalan Esmaili.
Medan de diskuterar huruvida de kanske borde flytta till förorten för att komma närmare verkligheten dyker plötsligt Alex upp i lägenheten de delar på Söder i Stockholm. En äkta rullstolsburen förortskille – perfekt stoff till Alvaros roman. Eller? Oscar Töringe är underbar som oberäknelig förvandlingskonstnär med pokeransikte, och hundögon om han har lust.
En berättelse om att berätta och bli berättad om tar vid. Som du säkert gissar går det att spinna mycket ur detta om etnicitet, fördomar, äkthet, fiktion, fantasi … och manuset gör precis det och mer. Alejandro Leiva Wenger väver bland det existentiella djupet in aktualiteter som jakten på papperslösa eller mediedebatten om konstnärlig autenticitet och representativitet. Författarna är flerbottnad, underhållande och utmanande.
Loading ...
