Fjortisminnen tycks vara en tacksam kreativ katalysator i humorsammanhang (tänk Elin Eks Grynet eller Sandra Lövs Tonårsbruden). Sissela Benns glosögda och platthåriga karaktär Filippa Bark har med genialiskt entonig röst – den rymmer både hybris och total osäkerhet – spritt sitt glasögonormsperspektiv på tillvaron i talkshowen Robins, Melodifestivalen och senare i höst kortserien Centralskolan.
Att teatrarna inte är sena att hänga på och bjuda in nu när stand up, komiska karaktärer och sketchhumor är hett är förståeligt och välkommet, men det finns ju fällor med ”för-sakens-skull-projekt”. Filippa Bark och döden har dock inte gått i dem. Det här är ingen hopsydd performance i lös ram, kring en karaktär känd från tv. Ada Berger har skrivit och regisserat ett smart och fint litet kammarspel i ett rosa flickrum, där dubbelexponering är tricket. Kanske är det Filippa Bark som bearbetar de trauman som är hennes tillvaro, eller Sissela Benn som bearbetar sin tonårstid. Eller jag som bearbetar min.
Vi ser flera bilder: en mobbad tonåring leker ut sitt hat, ett barn förtvivlar på gränsen till vuxenvärlden, våld föder våld, en kärleksrelation tar slut, någon projicerar sitt självhat på någon annan. Och så sex, könsroller och döden. Det roligaste är Benns subtila fysiska talanger: dålig engelska, tillgjorda ihåliga skratt, mim till ”Kristina från Duvudmåla”. Det bästa är när pjäsen hårdnar och tar tusen-nålar-grepp om min arm – när Filippa misshandlar, tvångsmatar och närmast våldtar Milky (Bengt Nilsson). Det här är ett försvar för de konstiga, för leken och för barnen mot vuxenvärlden, även om mammarollen (Therese Söderberg) har svårt att hitta rätt mellan stiliserad och pappfigur. Men i slutet blir tonen precis en gnutta för uppbygglig och ”var dig själv” för att det hårda ska hålla sitt grepp om min arm.
Loading ...
