Film: Köpmannen i Venedig

Al Pacino som Shylock har mycket litet gemensamt med Malin Ek i samma roll. Och den förrymda dottern Jessica (Zuleikha Robinson) tar i filmen inte ett enda av Melinda Kinnamans danssteg.
   Men Hollywood är Hollywood och glömd är snart den svenska skådespelareliten till förmån för en musikalisk historia där Shakespeares blankvers ringlar som ett pärlband genom de vackra bilderna från ett dunkelt Venedig. Juden Shylock, som traditionellt gjorts till boven i dramat genom sin envisa girighet, blir i Al Pacinos passionerade gestalt svår att ogilla. Och lyckligtvis har regissören Michael Radford valt att ge ordentligt med filmiskt utrymme åt de scener som talar för människors lika värde. Al Pacino gör en lysande uppvisning av de retoriska frågorna: ”Has not a Jew eyes?” osv. Trots detta blir det rätt olidligt att höra den i övrigt så sympatiske och hedervärde Antonio (Jeremy Irons) utan att blinka häva ut sig den ena antisemitiska repliken efter den andra.
   Men tyngdpunkten i historien ligger, på Hollywoodmaner, förstås på romantik och komedi. Skönt att skåda är kärleksspelet mellan åtråvärda Portia (Lynn Collins) och friaren Bassanio (sammetsögde Joseph Fiennes). Så trots att Shylocks öde som utblottad och förnedrad förlorare är både tragiskt och politiskt inkorrekt går man ut från Köpmannen i Venedig med en feel-good-känsla i magtrakten. Det är väl för att pjäsen skrevs på 1500-talet som det känns okej.