Orkesterns uppsättning av Mathissen känns filmisk redan från start. Två taggade män kommer in, ljuset släcks, musiken av, tänds, musiken på, släcks, tänds … medan Gus rastlöst byter positioner för att avsluta sekvensen med en moonwalk. Ben däremot försöker försjunka i sin tidning.
De väntar. Längst ner i samhällshierarkin, i en källare, och med en tv påslagen där de ser sig själva. Som i en övervakningskamera? De har i alla fall ögonen på sig.
Harold Pinters täta drama är en studie i maktrelationer, två yrkesmördare på högspänn, hotade av anonyma högre upp i gangsterkedjan. Deras tillvaro är ett gungfly och de slåss om den inbördes hackordningen med hjälp av trivialt käbbel.
Peter Nitsckes uppumpade och otåliga Gus börjar ställa obekväma frågor, han har samvetskval och vill förändra situationen. Ifrågasätta ordningen. Olle Mårtens till synes lugna Ben är den som istället anpassar sig, lyder order, en skygglappsmänniska som visar sig vara en lättantändlig krutdurk.
Deras kläder för tankarna till skinheads eller fotbollshuliganer och gestaltningen har en underton av bubblande aggressivitet.
Pinters dialog är superrealistisk med absurda inslag och just det skruvade plockar Olle Mårtens och Emil Kekonius regi fram. I tre korta inklipp får vi se kaoset i yrkesmördarnas inre, medan de håller masken inför varandra. Men dessa scener tillför egentligen inte mycket som vi inte redan vet.
Annars är regin bitvis fyndig, som när Gus i väntan på kvällens offer för hans yxa börjar pynta med brodyrdukar och prydnadsdjur. En komisk komplexitet, och en bild av hur vi försöker normalisera en sjuk situation.
Skådespeleriet känns i och för sig habilt men inte ledigt nog för att svängningarna mellan komik och allvar ska sitta som en smäck. Och samspelet är inte fullt så dynamiskt som den här pjäsen kräver för att denna tvekamp mellan två förlorare som strider sinsemellan, istället för mot överordningen, ska krypa in under huden.
Loading ...
