Ett vardagsrum, två par och en urna med en kremerad mor. En arsenal av sprit och kombattanterna laddade för en natts psykologisk krigföring. Det norénska slagfältet, här en designinredd sexrummare är redo att intas. Människorna lika utsatta som hårlösa labbråttor instängda springandes i sina hjul av livslögner, sorger och förträngda känslor. Redo att spika upp de andra och dissekera deras inre alternativt spy upp sitt eget.
Inga Charles Eames-fåtöljer, Mies van der Rohe-stolar eller kavaj ”gjord av desperation” kan dölja bitterheten som pyr mellan Charlotte (Anja Lundqvist)och maken John (Samuel Fröler) när de kommer hem efter hans mors begravning. Slutlig fyr på de den lättantändliga stämningen sätter hans bror Alan (Jacob Nordenson) med hustru Monica (Kajsa Ernst) som motvilligt bjudits in att sova över. Innan morgonen randas kommer de fyra att gå rond efter rond mot varandra.
För publiken, placerad på varsin långsida om scenograf Peder Freijs arena, blir det lika plågsamt att se in i varandra som att betrakta kampen på scenen. För alla, såvida man inte levt under en sten, lär drabbas av igenkännande åtminstone i någon av de infekterade relationer som pjäsen rymmer. Bröderna som undrar av vilken materia den andre består, kvinnan som stångar sig blodig för att nå innanför sin mans intellektuella och materiella pansar och framför allt sonen/barnet som aldrig kunnat lösgöra sig från sorgen över saknad bekräftelse från modern. Det egna dåliga pappasamvetet och barnperspektivet manifesteras av en avlagd telefonlur med den elvaåriga dotterns röst fruktlöst ropandes efter tröst.
Inte oväntat tar filmregissören i Björn Runge, ett cinematografiskt grepp om den naturalistiska texten. Som om föreställningen klippts fram och givits rytm och puls med infrarött erotiskt ljus, luguber skymning och ett obehagsförstärkande musik/ljudspår. Mikrofonmyggor, som lätt annars kan distansera, gör här skådespeleriet än mer innerligt och intimt.
Runge har lyhördheten och det rätta patoset för att få cynismerna, den verbala sadismen och sarkasmen i denna danse macabre att framstå som mänskliga, till och med varmt humoristiska. Lundqvist är lysande pendlande mellan dräpande ironisk och bedjande tillintetgjord, utkonkurrerad som mest förödmjukad endast av Nordensons lika briljanta balla Alan, tillika bedragne make. Frölers ointagliga kosmopolit innanför vars dressade yttre en liten pojke gråter, eller den till synes oförlösta Ernst, som verkar vara den enda som följer sina känslor, är båda lika övertygande.
Om det nu är sant att Runge lämnat filmskapandet, vilket jag verkligen inte hoppas, så är teatern bara att gratulera.