Det går bra för Institutet. Gruppen har blivit uttagen till Avignonfestivalen med sin föreställning om Josef Fritzls inmurade incestfamilj, Conte d’Amour. Händelsen väcker föga uppmärksamhet i Sverige, trots att det är milt sagt ovanligt att en svensk frigrupp får vara med på en av världens mest prestigefyllda scenkonstfestivaler.
Alla Institutets pjäser, med dess teman om sexuellt begär och makt, vilar på teoretiska grunder. Psykoanalytikern Jacques Lacan är något av en hustomte. Conte d’Amour byggde i stor utsträckning på litteraturvetaren Rainer Justs undersökningar kring Fritzl och hans kollega i den privatiserade sexslaveribranschen Wolfgang Priklopil.
I nya föreställningen Woman är bulgarisk-franske filosofen Boyan Manchevs (född 1970) essä om ”pornoskopin” i konsten en utgångspunkt. Institutet använder Gustave Courbets målning L’Origine du monde, föreställande en kvinnas torso, lår och kön, i sin marknadsföring. Målningen, gjord 1866 för Turkiets ambassadör som samlade på tavlor av nakna kvinnor, köptes av Jacques Lacan 1955. Lacan hade känsla för blickens maktrelation till objektet, och lät därför sin styvbror André Masson måla en surrealistisk version av tavlans realistiska motiv som sinnrikt kunde skjutas framför originalet. Greppet visar på en specifik inställning till konst och obscenitet eller pornografi.
Det är detta som Manchev, och därmed Institutet, menar med perversion-performance: ett sätt att överkomma uppdelningen, och det konsumerande maktutövandet, mellan begärande subjekt (man) och begärt objekt (kvinna). Det är därför ordet Woman är överstruket i pjästiteln. På föreställningen delas publiken in i herr- och damsida, så vi kan betrakta varandra som objekt tvärs över arenascenen.
Det finns ett explicit betraktarscenario: en man med grismask (symbolism på förskolenivå) som fantiserar en porrfilmsdröm. Där inbjuder en godsägartyp till gangbangparty med värdinnan och jungfrun. Värdinnan intar Courbetmodellens pose på soffan, men med trosor på. Publiken antastas, men trots orgiastiska kvinnliga nakenbrottningar på golvet och ”godsägaren” förnedrad naken med dinglande snopp, infinner sig knappast någon revolutionerande uppenbarelse. Här finns inget av den fina subtiliteten i Lacans inskjutna abstrahering av det realistiskt avbildade objektet.
Orgien avslutas som sig bör med en cigarett, Lacan föreläser om kvinnan som fallos och penis meningslöshet utan vagina, och i en romantisk slowfox förenas kvinno- och manssidorna. ”He needs his woman”, som Eric Clapton skaldade. En avslutande, ryckigt kroppsupplösande solodans är den enda uttrycksmässigt intressanta sekvensen i hela föreställningen, och det enda som påminner om Manchevs utopiska begrepp transformabilitet.
Loading ...
