Det märks att det är en mycket ung man som skrivit Federico Garcia Lorcas Om kärleken. Han provar sina verkningsmedel; stämmer sitt instrument. Det korta stycket har formen av en medeltida parabel, en moralitet i djurfabelns form som prövar olika förhållningssätt till livets plågor.
Duvan är en naiv livsnjutare, grisen en bitter, aggressiv revolutionär, åsnan en stoisk pacifist medan näktergalen representerar den romantiska konsten: självupptagen men också oberoende.
Det medeltida, katolska draget återkommer både i den filosofiska dialogformen, som kontrasterar olika hållningar, och i mysterispelets högspända, andliga tonläge. Föremålet för debatten är om människan är ond eller god, om man ska göra uppror mot henne eller finna sig i sin lott.
Frågan om det djuriska kontra det själiskt gudomliga i människan är för övrigt även det ett tema från medeltidens och renässansens idéhistoria, samtidigt som det förebådar djurrättsaktivismens ställningstaganden.
Lorca kallade själv texten för ett ”dramatiskt poem”, men någon dramatisk handling eller konflikt innehåller det knappast. De fyra djuren möts, utbyter några åsikter och livshistorier, och drar sedan vidare på sina stigar.
Det är djärvt av Teater Halland att försöka iscensätta stycket, särskilt som det inte fins någon verkshistoria att luta sig emot: enligt uppgift är detta det första fullt iscensatta uppförandet. För att utöka texten har utdrag ur andra Lorcatexter lagts till, dessutom citat ur Bröderna Karamazov och Första mosebok (historien om Noa och arken).
Petter Heldt som gris kliar sig vällustigt mot en vägg, och grisar ner sig med spagetti, medan han framför tirader mot den mordiska människan. Men detta är uppsättningens enda försök till naturalistisk illusion: annars gör man allt för att bryta illusionen med olika abstrakta eller expressiva utbrott, inpass och markeringar.
Twice a mans musik fungerar ömsom stämningsskapande, ömsom brytande mot romanticismen genom disharmoniska ljudutbrott. Henrik Danielsson är berättare och körledare, och länge undrar man vad han egentligen gör på scen. Men han kommer verkligen till sin rätt i ett fantastiskt illusoriskt återgivande av näktergalssång med så att säga mänsklig sångröst.
Ib Sjölin är den ende på scen som lyckas omge sig med en aura, både när han sitter passiv på en stol och när han åskådliggör sin rollfigurs skrianden och viftande på svansen efter flugor. Han har den kloka åsnans hela värdighet i sitt framförande.
Som experiment betraktat är Teater Hallands Lorcauppsättning intressant, om än inte fullt ut konstnärligt lyckat. Illusionsbrytandet är så starkt markerat att det blir krampaktigt, och föreställningen därmed ryckig.
Loading ...
