Ryktena var många när Mikael Persbrandt plötsligt hoppade av Stefan Larssons uppsättning avMåsen på Dramaten 2007. Den uppgivna anledningen var att Persbrandt skulle ”spela in film i Tyskland”. Bara för att en kort tid senare skriva på ett pjäskontrakt hos ”konkurrenten” Stockholms stadsteater.
Mediemässigt var detta, och är av allt att döma fortfarande, ett enormt tacksamt och snaskigt fall av såväl stjärnkult, drogromantik, svek, lögner och – inte minst – en desperat kamp om publiken mellan de två teaterhusen Dramaten och Stadsteatern.
Inte bara inom branschen har Persbrandts missbruksproblem varit kända, han har talat ut om dem själv medierna, och i det här reportaget i Filter blir några rykten bekräftade och andra dementeras. Framför allt förnekar Stockholms stadsteaters teaterchef Benny Fredriksson att han kände till den egentliga orsaken till att Persbrandt brutit sitt avtal med Dramaten. Och Persbrandts egen historia får vi inte höra, han har avböjt att kommentera.
Så i Filter framkommer egentligen inte mycket nytt under solen för dem som har någorlunda insikt i teaterbranschen, det är ännu en berättelse om den manliga genikulten på teatern som liknar dem vi fått höra allt mer om på senaste tiden. I reportaget finns svinerihistorier från olika teatrar som är helt i klass med de exempel Ylva Lagercrantz nämner i sin krönika här i Nummer.
Och när nu så mycket ljus faller på svineriet i teaterkulisserna är det kanske dags för teatern att göra upp en gång för alla med detta ofattbara arbetsklimat som på något märkligt vis alltid ursäktas med att dessa ouppfostrade svin – som drar en hel yrkeskår i skiten – ju är såna oerhörda konstnärer som måste få ladda ur med sprit och slagsmål för att, som Stefan Larsson säger i artikeln, ”trycket är så jävla hårt. Det ska också få hända för det är inget normalt yrke”.
På ett sätt känns det, efter att ha läst denna Filter-artikel, som att nu måste det väl ändå vara punkt slut med sexism och missbrukarromantik på teatern, inte minst när man läser teaterchefen Benny Fredrikssons prat om nolltoleransen mot alkohol och droger på Stadsteatern och betänker att det automatiskt bara måste blåsa nya vindar nu på Dramaten. Med ny chef och fullt mediablås på genikulten och det medföljande fylleriet kanske det till exempel är dax att fundera på om det egentligen är så klokt av Dramaten att ge sina anställda personalrabatt på ölen på restaurang Frippes?
Och samtidigt avslutas Ika Johannessons reportage med ett citat ur Aftonbladet där Marie Göranzon och Jan Malmsjö säger att de förlåtit Persbrandt för avhoppet för att de nu förstått hur dåligt han mådde och att de önskar honom tillbaka till Dramaten. Och samtidigt har Stockholms stadsteater ett känt namn på affischerna i vår, som bara alldeles nyligen varit i klammeri med lagen på grund av narkotikainnehav och hustrumisshandel, ja, det är åtminstone vad många starka rykten hävdar.
Kanske vi ska tolka ”nolltolerans” på Stadsteatern som en omskrivning av ”sköt det snyggt” eller kanske ”sköt det ännu snyggare än förr”?
Får jag gissa att vi kan säga fortsättning följer på en teater nära dig? Trots att jag verkligen, verkligen hoppas på det motsatta.
LÄS OCKSÅ:
Skådespelare har ångest
Näsflöjten blåser på
Om hybrisens skadeverkningar
Loading ...
