Även om kvinnliga författare inte längre behöver skriva under pseudonym, i Benedictssons fall som Ernst Ahlgren, för att bli tagna på allvar, så kan man fortfarande fråga sig hur jämlika våra kärleksrelationer egentligen är.
Betty (Elin Klinga) är inte bitter. Som 39-åring spelar hon lycklig lärka och sminkar sig ung – allt för att behålla sin egoistiske man, bankdirektören Hugo Bruhn, som vänstrar så fort han kommer åt.
Iscensättningen indikerar 1950-tal, men Torkel Petersson, i smoking och bakåtslickat hår, kunde lika gärna vara en av dagens finanshajar. För detta är inte bara en historia om kärlek, utan också om ekonomiska svindlerier.
Vi dimper rakt ner i ett vilt nyårsfirande där det sups, skvallras och gökas, själva finalen innan allt ska braka. Än så länge har råttorna inte börjat fly Hugos sjunkande skepp. Han har sin radar inställd på unga Saima Rönne. Rebecka Hemses Saima låter sin självbevarelsedrift styra och har en självständighet som känns modern, en motpol till den långsamt uppvaknande Betty. Elin Klinga ger Betty ett inre kraftfält som lyser igenom självuppoffringarna, hela tiden med smärtan skärande under den glada ytan.
Regissören Hilda Hellwig bjuder i första akten, med sina filmiska regiklipp, på fullt ös och underhållning lika sprudlande som champagnen i glasen. Men desperationen mullrar under glättigheten. Kontraster som också plockas upp i musiken där käck 1950-talsrock blandas med Nick Caves laddade undergångsstämningar.
Hellwig tycks ta fasta på tvetydigheterna i pjäsen. Som i Jonas Malmsjös spännande gestaltning av Karl Rönne (Saimas bror), som försöker förhindra den äktenskapliga katastrofen – och samtidigt själv lägger an på Betty.
Den höga energin i föreställningen behålls också när tonen blir dovare och glammet övergår till gripande relationsuppgörelser och en samhällskritik som är giltig än idag.
Loading ...
