Teater Eksems Ful har ett tilltal som påminner om Backateaterns, till vars ensemble regissör Ylva Gallon brukar höra till som skådespelare. Uppsättningen apellerar till samma breda publik och tar med ett välbekant och ungt språk målmedvetet tempen på samtiden. Temat är som framgår ”fulhet”, vilket problematiseras med humor, nostalgi och tydligt fysisk teater.
Bäst fungerar det när man låter den lite torra dialogen dominera, sjunka in och smyga fram humorn i eländet. Och i mångt och mycket är det en nedbrytande verklighet som beskrivs. Personligen känner jag mig medelålders distanserad, men inser så klart att problematiken är skoningslöst relevant för många. Det är välkommet att ensemblen belyser och kodar av den.
Skådespelarna turas om i att med pubertal självklarhet undersöka konsekvenser och strategier inför ”fulhet” och ”fula” människor. De föreläser om fula som går i flock, förfasas över fula som saknar självinsikt, fascineras av att fula får en massa tid över och ger råd om att umgås med fulare vänner för att själv vara snyggast.
Vi som lyssnar småskrattar allt mer beklämda, inte minst åt att gruppen ”fula” tycks så väl definierad, så självklar och levande. Jag tänker att bilden är överdriven, samtidigt som jag känner igen resonemangen både från mina tonår så väl som fån tjuvlyssnande på bussen i dag.
Jag skulle gärna skicka alla Göteborgs högstadieelever till Teater Eksem för en tankeställare, trots att hälften skulle riskera förvärrad fulhetsfobi som följd. Ensemblen tar nämligen ett omisskännligt sluta skämmas-grepp på problematiken, och visar glatt upp runda magar och skinkhalvor medan de käkar popcorn och pratar kroppsnoja. Det är smart och in-yer-face i min bok. För gemene tonåring kan det mycket väl bli outhärdligt närgånget och realistiskt. Men Eksem har något att säga, och jag tror att summan av alla pinsamheter i stunden kan bli något värdefullt i längden.
Ja, det här är en fostrande föreställning, men med en kärleksfull och sjävironisk tvist. För visst ligger det en massa dödsrädsla skönhetskulten. Den ödesmättade 80-talshiten Forever Young återkommer i Ful, som en bekräftelse på detta. En smart, vacker inramning och en form av intuitivt kvitto på att de vuxna som apar sig på scen trots allt vet hur det känns.
Loading ...
