Gun Lund har en egen värld, där olika platser och stämningar flyter i varandra. Det är både spännande och tryggt att följa med på den undersökande resa som är hennes konstnärsskap. Pulsen i nya verket Transmission påminner till exempel om den mjuka, mörka essensen i Omtagning från 2004, då de välbekanta dansarna bokstavligen rörde sig under jord.
Det som särskiljer det här stycket är främst arbetsmetoden. Gun Lund har i flera år experimenterat med ett slags ”styrdans”- dock långt ifrån foxtrot. Dansarna bär elektroder på kroppen, och rör sig när de känner av olika slags signaler. Publiken och/eller koreografen sitter helt enkelt och ”bestämmer” vad dansaren ska göra, genom fjärrkontroller.
Första delen är förkoreograferad, men alltså skapad enligt metoden. Framför allt märker man man det på dansarnas fixerade nackar, tiltade ryggar och på att de cirklar kring sina egna leder. Därutöver ligger givetvis en lundsk ton. Det är fortfarande koreografens språk, men en ny, fascinerande accent har kommit till.
Gruppdynamiskt blir konsekvensen en ny form av isolering av dansarna från varandra. Var och en rör sig i sin egen värld, gärna i osynliga linjer. Det finns en närmast tvångsmässig, ny fyrkantighet i hur de tar sig fram över golvet. De liknar humbotar där de kliver längs osynliga, fält i sina futuristiskt designade hen-overaller.
I andra delen av föreställningen får ett antal utvalda åskådare styra dansarna. Nu blir landskapet mer vildvuxet, med dynamiska solon huller om buller. Vi som inte kommer över någon fjärrkontroll får snällt titta på, vilket är ganska synd. Jag hade önskat en helt interaktiv lösning där alla fick styra, men gissar att det inte gått att lösa praktiskt. För några år sedan var jag inbjuden till 24 Kvadrat, när Gun Lund experimenterade med styrmetoden, och kan meddela att det är en ovanligt fascinerande dansupplevelse.
Loading ...
