Musikalartisterna i Teater Satyr vill vara med och skapa en svensk frigruppstradition inom musikdramatik, precis som den som finns inom teaterns värld. De satsar alltså på brett, angeläget och underhållande – det som förknippas med den ordinarie musikalscenen – men vill slå ett slag för frihet från kommersiella intressen, experimentlusta och småskalighet. Lovvärt och intressant!
Vi hälsas välkomna in av medlemmarna från ensemblen. Det är mörkt och en tät dimma ligger över hela salongen vilket gör att man inte riktigt ser vem eller vad som finns därinne. Plötsligt börjar det droppa och jag inser att vi har hamnat mitt i en djup grotta, samtidigt som ett märkligt nynnande fyller hela salongen.
Musikalen Batboy skrevs 1997 av Keythe Farley och Brian Flemming efter en serie artiklar i tidskriften Worlds Weekly News, en amerikansk skämttidning som publicerar bisarra och sensationella historier som sällan har något med verkligheten att göra.
Den handlar om Batboy (Daniel Isakson), en varelse som är till hälften pojke och till hälften fladdermus. Han hittas i en grotta och tillfångatas i syfte att avlivas som det odjur han är av stadens veterinär (Pierre Hagman). Men dennes fru (Lena Näslund) fattar tycke för Batboy, eller Edgar som hon döper honom till, och snart har hon förvandlat honom till det enda han någonsin drömt om att bli – en helt vanlig pojke.
Och där slutar också liknelserna med Pinocchio. Batboy är en brutal saga om rädslor, fördomar, hat och grupptryck. Men även om Isakson är oerhört charmant i rollen som Batboy, och sången är bra från Näslund och Linda Holmgren (som spelar dottern Shelley), så framstår storyn ändå som varken mer eller mindre än sitt ursprung – ett gaddlöst påhitt från några med väldigt livlig fantasi.
Varken handlingen eller karaktärerna suger tag i mig, de inte är tillräckligt läskiga för att bita på mig eller tillräckligt gulliga för att charma mig. Istället för en musikal med fladdermussting blir Batboy ett litet myggbett. Förhoppningsvis experimenterar Teater Satyr vidare.
Loading ...
