Ett brak, ett krossat ägg och två papegojor blir en papegojfamilj med mamma, pappa, barn. Det är en stark visuell upplevelse, fylld av färg, form, musik, fysisk gestaltning och dans när den finske koreografen Simo Heiskanens verk Gojorna nu dansas av Norrdans. Föreställningen vänder sig till barn från fyra år och är en del av projektet ”Norrdans för barn och unga”.
De vilsna, hungriga gojorna är klädda i städrockar och släpar på en städvagn. Mot scenens fond projiceras bilder från Paris – gojorna drömmer om att ta sig tillbaka dit där de en gång gjorde succé som varietéartister. De tar av sig överrockarna, visar upp sig i hela sin färgstarka skrud och kastar sig ut i äventyret.
Av publikreaktionerna vid den svenska premiären att döma ligger tilltalet på barnens nivå. Föreställningen växlar mellan berättande spelscener och rena danspartier. Bland annat finns här en underbar, flygande dans med städkvastar.
Dansarna använder dräkterna, maskerna och hela sin fysiska förmåga för att gå in i papegojrollerna och övertygar starkt med temperament, energi, snabba kast, ryckiga rörelser och hesa röster.
Men vägen till Paris är besvärlig. Papegojvingarna bär inte, gojorna måste använda fötterna för att komma någon vart. Deras matsäck tar slut, de tjafsar om de frön som finns kvar i påsen och för att tigga ihop till mat gör de en föreställning i föreställningen. När de efteråt sätter sig vid vagnen i fonden och äter förlorar föreställningen för första och enda gången i närvaro och tempo.
Ett tempo som dock hämtar sig snabbt när papegojfamiljen fastnar i tullen. Där lyckas de få en ilsken tulltjänsteman, som projiceras mot fonden, att dansa vilt. Efter det är mamma och pappa goja nära att ge upp, men den lilla glada gojan spänner fast väldiga gröna vingar på vagnen och hela familjen flyger iväg – rakt upp i Eiffeltornet.
Dansarnas fågelliknande kroppsuttryck och rörelser har smittat av sig och när jag går därifrån vill jag också flaxa med vingarna och kraxa gällt.
Loading ...
