Det börjar lite försiktigt, nästan smygande. Först med en eldriven duva som bara sublimt fångar barnens uppmärksamhet ovanför våra huvuden, sedan med en hostande Skorpan (Albin Flinkas) på ett kalt och kallt golv i ett scenrum som ger känslan av färgen grått.
Så susar storebror Jonatan (Joel Spira) in lite nonchalant, i Daniel Lind Lagerlöfs händer förvandlad till ett svartklätt cykelbud. Och hästarna Grim och Fjalar är just cyklar. För det här är en snygg och stiliserad tolkning av barnboksklassikernas klassiker, Astrid Lindgrens mörka och svåra berättelse om den lungsjuke Karl (Skorpan) och hans hjältemodiga bror Jonatan som räddar livet på honom i en eldsvåda, men själv dör av fallet från fönstret de hoppar ut från. Här är allt det som kan tyckas vara sentimentalt och smärtsamt borta.
Modern och arty är också musiken (Matti Bye) som ligger som en nyskapande ljudmatta genom hela föreställningen och ibland anger känsloläge mer än spelet på scenen.
Men om föreställningen inleder med en cool energinivå på sparlåga, så tas det igen med råge när vi når Körsbärsdalen. Här blir det istället en ögonfest som styr tankarna till Alice i Underlandet goes Bröderna Grimm. Mycket tack vare att Charles Koroly har freakat loss rejält med tjugotalsinspirerade fantasikostymer som överlag får mycket plats i föreställningen.
Utflippad blir också andra akten där scenerna från Törnrosdalen hämtar sitt formspråk från blodiga actionfilmer med fallskärmssoldater och k-pistar, element som den trogne besökaren av regissören Alexander Mørk-Eidems föreställningar känner igen, men här är han endast ansvarig för dramatiseringen. Och självklart är det ett ganska säkert sätt att fånga uppmärksamheten hos den unga weegenerationen.
Ensemblen är underbar, men personligen upplever jag föreställningen som alltför grabbig. Inte för att det, frånsett budbäraren Sofia (Eva Stenson), de facto bara befinner sig män på scenen, så är det ju i sagan, utan mer för det grabbiga tonläget. Det är ”killa” och låtsasslagsmål för hela slanten. Visserligen är det ett befriande förhållningssätt till originalet som den nioårige sonen uppskattar, men det ger samtidigt en alltför lättsam ton åt en historia som för en gångs skull vågar ta upp det allra svåraste vi kan tala om med våra barn, döden.
Loading ...
