Flera lager verklighet

Verkligheten är ju en stark kraft i fiktionen just nu, både vad gäller film, litteratur och scenkonst. I pjäsen Ångrarna som spelades på Stockholms stadsteater 2006 möttes två könsbytare som ångrat sig. Två fascinerande livsöden i ett verkligt möte, exakt gestaltat som dokumentär teater – med en finstämd förhöjning som effekt. Nu har Marcus Lindeen skrivit och regisserat sin andra dokumentärpjäs. En annan kamp består av tre livshistorier som alla utgår från varsin politisk aktion.

Skådespelaren Tobias Hjelm spelar en pappa som iklädd Batmankostym klättrar upp på en reklamskylt – för att få träffa sin dotter. Daniela Franzell, praktikant från Teaterhögskolan i Helsingfors, gör en fiktiv syster (född ur Marcus fantasi) till Pekka-Eric Auvinen, den finska artonåringen som dödade åtta personer på Jokelaskolan i Finland i november. Lars-Åke Wikström, ordförande i Sveriges Dövas Riksförbund, spelar sig själv och berättar på teckenspråk om sitt engagemang i den radikala Deaf Power-rörelsen, där hörapparater förstördes med yxa och Gotland skulle bli en separatistisk dövstat.

Hur har du arbetat fram karaktärerna?
   – Pappan till exempel, som klär ut sig till Batman för att skapa uppmärksamhet kring sin vårdnadstvist, är inspirerad av en papparörelse i London som heter Fathers for justice, och som gör politiska stunts. Karaktären är baserad på flera olika svenska pappor som kämpar om att få vårdnaden om sina barn. Men det finns en verklig förebild, en specifik pappa som gestaltningen lånar från – hur han rör sig, pratar och klär sig. Han har varit med på repetitionerna, och vi har videofilmat honom till skådespelaren Tobias Hjelms koreografiska instudering.

Vad tycker skådespelarna om att jobba med ”härmning”?
   – Det är väl lite nytt. En del skådisar tycker att det är fult att jobba så. Vanligtvis jobbar man ju inifrån och ut med teater, bygger gestaltningen psykologiskt utifrån sina egna erfarenheter – det traditionella sättet att skapa gedigna karaktärer. Här är det tvärtom. Men Tobias gestaltning är ju så klart hans egen. Självklart måste han addera sin egen kropp och sig själv, det går ju inte att bara härma.

Vad ger den här metoden?
   – Man har ju ofta en bild av hur folk pratar, en känsla för rytmen i någons språk. Men när man närstuderar pauseringar, andning och rörelser, och sedan verkligen försöker använda det rakt av … då uppstår något annat.

Men det är inte bara härmmetoden ni jobbat med?
   – Nej, det är faktiskt tre olika nivåer av fiktion och verklighet. Systern är helt fiktiv fast baserad på verkliga händelser, pappan är överkopierad från verkligheten och Lars-Åke är helt dokumentär. Det är ju också tre olika erfarenhetsnivåer av teater: en professionell elitskådis som Tobias, en skådespelarelev från scenskolan i Helsingfors och så Lars-Åke som man väl kan säga är en amatör.

Oj, har ni inte drabbats av perspektivförvirring?
   – Inte så mycket av att de olika nivåerna finns i samma pjäs. Däremot var det mycket förvirrande att Pekka-Eric Auvinens dagböcker plötsligt släpptes – mitt under repprocessen! Det fanns inte bara i min fantasi längre.

”Tre verkliga berättelser …” marknadsförs din pjäs som. Sensationskraften i verkligheten ser vi överallt just nu, debatter om fiktion eller sanning, avslöjanden med verkliga namn, kulturskvaller och dagböcker … Hur tänker du kring det?
   – Jag har inte tänkt så mycket på kopplingen till den debatten. För mig är verkligheten en materialbank, ett stoff att jobba utifrån. Det blir subjektivt och fiktivt i slutändan i alla fall. Men det är klart att det finns en nerv i att det är ”based on a true story”.

Jag fortsätter citera – ”… om den lilla människan som kämpar för något större” –  är det ett politiskt eller ett existentiellt drama?
   – Både och. Ångrarna handlade om människor som försöker förändra sig själva och sina kroppar, här försöker karaktärerna förändra världen omkring sig. Det är samma klassiska dramaturgi: den missnöjda karaktären som vill förändra sin situation. Men istället för att lägga sig på ett operationsbord gör de spektakulära aktioner. Ju mer jag skrev och intervjuade märkte jag att det som förenar historierna är viljan att göra sin röst hörd. Det handlar om politiska aktioner, men kanske mer om uteblivna relationer. Pappan som vill träffa sin dotter, systern som försöker förstå sin mördarbrorsa, en döv man som aldrig kunde prata med sina föräldrar för att de inte kunde teckenspråk.

Beror din dragning till dokumentära berättelser på din journalistbakgrund?
   – Ja, absolut. Jag älskar att hitta människor med fantastiska öden och försöka gestalta dem. Det gjorde jag både som skrivande journalist och på radion. När jag sökte mig till teatern var det inte för att jag var missnöjd med det dokumentära materialet. Tvärtom. Men jag längtade efter mer kontroll över uttrycket. Kanske ibland få ändra om och krydda till lite. Liksom ”oh, tänk om den här perfekta pappan som kämpar för att få träffa sin dotter kunde ha gjort en sådan där spektakulär Batmanaktion som jag läst om i tidningen?”. Nu kan jag bara lägga ihop det istället. Och det blir mycket bättre.

FAKTA
Pjäsen En annan kamp, med manus och regi av Marcus Lindeen, är hans examensarbete från regilinjen på Dramatiska institutet. Den har urpremiär på lördag på Kilen på Kulturhuset i Stockholm, i ett samarbete mellan Dramatiska Institutet, Kulturhuset och Teaterhögskolan i Helsingfors. Medverkande är Lars-Åke Wikström, Daniela Franzell och Tobias Hjelm och pjäsen spelas 3–7 maj.