För andra året i rad förvandlas Turteaterns och Unga Turs scen Reflexen i stockholmska förorten Kärrtorp till ett litet scenkonstmyller av urpremiärer, nypremiärer, gästspel och andra evenemang. Som festivalstickprov väljer jag ut – i stället för om än så lockande Kate Bush-danstolkningar, sjungande frisörer eller en fittworkshop – en föreställning ur teaterdelen av programmet, Den gula tapeten med Moa Gruneau.
Hon känns igen som en av de hemska gråa lilla my-tanterna i huvudkaraktärens hemska lilla hemstad i Jens Ohlins uppsättning av Victoria Benedictssons Den bergtagna på Strindbergs Intima Teater i våras. Och i hennes fångande iscensättning av novellen Den gula tapeten har hon tagit hjälp med regin av samme Jens Ohlin.
Flera likheter gör sig påminda, här finns ett tonmässigt och tematiskt släktskap. Monologen bygger på den litterära feminististikonen Charlotte Perkins Gilmans halvt självbiografiska text från 1892 om en kvinna som av sin man läkaren anmodas vila bort en depression instängd i ett rum på landet, förbjuden att arbeta och skriva.
Ett rum med en gul tapet med ett odefinierbart mönster. Om det låter illavarslande på ett vagt och obestämt ödesdigert sätt, så är det precis vad det är.
En dammpudrad, skuggig känsla vilar över den stora tomma scenen. Inom gränserna för en liten tejpmarkerad fyrkant på scengolvet rör sig Moa Gruneaus finlemmade kvinna, mjukt men lite ryckigt. I sin blå och bedagade lilla dräkt med draperat skört och fjädrande, lätt fransig kjol ser hon ut som en liten fågel i bur.
Men även om många meningar börjar med ”John säger …” – de flesta fortsätter med att hon inte är sjuk, att hon ska sluta tänka så mycket, att hon inte ska trötta ut sig – så är det inte säkert vem som har makten, vem som är offer och vem som är starkast i den här historien. Det är kvinnan som är det skrivande och talande subjektet, med en röst som får oss alla att spetsa öronen.
Det vi lyssnar till är en twistad feministisk berättelse om en kvinnas intellektuella och känslomässiga motståndskamp, instängd i patriarkala system – som det intrikata tapetmönstret i sina oändligt många olika gula nyanser.
Destruktivitet och galenskap, visst – men också en språklig frihet och tankeskärpa som förvaltas och gestaltas på ett lågmält, imponerande vis. När det hela slutar i psykologisk thriller och kvinnan närmast försvinner in i (eller räddar sig ut ur?) tapetmönstret och mörkret är det både gastkramande skrämmande och förunderligt pirrande. Som sagt, många nyanser.
FAKTA OCH LÄNKAR
Festivalen Paradiso II pågår mellan den 4 och 24 augusti på Unga Tur/Reflexen i Kärrtorp, Stockholm.
Recensioner i Nummer av föreställningar som spelas på festivalen:
Det var en gång en Vincent van Gogh
I do for money
Knif
Loading ...
