Riktigt hur scenrummet ser ut eller var aktörerna som verkar röra sig där befinner sig förblir höljt i dunkel. Under Hertz befinner vi oss nämligen i ett nästan totalt mörker. Uppdelade i två grupper lotsas publiken in på Dansens hus lilla scen av några av aktörerna.
Väl därinne får alla varsin fast plats att sitta på under hela föreställningen. Detta till skillnad från Sidney Leonis tidigare mörkerperformance Undertone från 2010 (som kunde upplevas på Weld våren 2011). I denna fick publiken själva försiktigt treva sig fram och med egna kroppar undersöka ett rum som manipulerades med hjälp av såväl ljud, fläktar, fukt, värme, lukter som av direkt fysisk beröring.
Hertz är en lika sinnlig upplevelse som Undertone, men den bygger inte i lika hög grad på tillit och samarbetsförmåga i en okänd miljö. Det gör den mindre omskakande. Trots det går det inte bara att luta sig tillbaka på sin sittplats och ta emot det som sker. Omständigheterna som ljudmassan och de svaga ljusen i mörkret skapar skärper sinnena. Minsta ljussken noteras och varje rörelse eller vindpust som är möjliga att uppfatta blir ledtrådar till vad som egentligen försiggår i mörkret. Rytmiskt hamrande med någonting som låter som träbitar och bullrigt trumspel via tungt vibrerande ljudmattor, som får läktaren med sittplatserna att skaka, påverkar hur rummet uppfattas.
Inledningsvis är det enda vi ser i Hertz de medverkandes röda men svaga ledljus, men snart vänjer sig ögonen och upptäcker olika nyanser av mörker. Ljuset växlar från att vara så mörkt att man inte ens kan se sin egen hand när man håller upp den framför ansiktet till att de andra i publiken framträder som svarta silhuetter.
Sidney Leoni visar i Hertz hur bristen på synintryck skärper förmågan att uppfatta just ljud. Och hur vi med hjälp av ljudet och övriga ledtrådar försöker skapa oss en uppfattning om den rumsliga omvärlden. Styrkan i Leonis verk ligger i att aktivera den föreställnings- eller vanföreställningsförmågan.
Loading ...
