Kom igen tjejer (killar och hela mänskligheten), dags att göra upp med objektifierande gamla lik i garderoben, och ta reda på vem man egentligen är!
Åsa Lindholms Om flickor kunde döda får mig att tänka ungefär så. Bort med inbillad skuld. Bort med projiceringar och kontraproduktiva sagor/myter – tydligt synliggjorda i scenversionen – och fram med färska skogsrån och rävsvansar. Det handlar ju om livet; om att skriva nya kvinnoberättelser som leder framåt, inte bakåt.
Nu är det inte solklart vad som är verklighet eller fantasi i pjäsen. En suggestiv ingång som ges extra substans både av scenografen Magnus Möllerstedts smarta lösningar och regissören Tereza Anderssons tveeggade iscensättning: Vad är det vi egentligen ser? Åt vilka håll går associationerna?
Mindre åt strukturellt betingade problem, och mer åt djuppsykologi och onödiga trauman. Tänker jag som lätt låter mig roas och oroas, när föreställningen sätter tumskruvar på lögnen, sanningen och konsekvenserna.
Den gemensamma hemlighet som bitit sig fast hos Bahare Razekh Ahmadis infantiliserade Tam, Leila Hajis viljelösa Mary Lou och Eva Melanders självhatande Tjockflickan (Anna) – vad har hänt, på riktigt?
Tams lille son Svante, visst är han ett fantasifoster? Tjockflickan som försökt skriva sig ut ur skulden och nu idkar självbestraffning genom att lyssna på sin inre (manliga) röst, efterhängset tolkad av Gustaf Appelberg. Hur göra självbilden hel? Mary Lou som ingenting vill av egen kraft och hennes babbeltant till morsa, Liselott Lindeborg. Den egomanlige Nicola, Tobias Almborg, i sin egotrippande aningslöshet.
Uppgörelser hör till det nödvändigt onda.
Till formen är Om flickor kunde döda uppbyggd kring en rad snabba sketchiga scener, följande på varandra i rask takt och med – nu hittar jag på – möjliga rubriker som:
”Gråthinkarna på psyket”, ”Tam, Svante och Tinky Winky”, ”Gungorna i fettoparken”, ”Cigarettanten i tobakshandeln”, ”Fummeldejten”, ”Fulheten och slöjan”. Och så vidare.
En härlig attack, lustmordiskt påskyndad av Mary Lous ilskna flickvän Bibbi, en sorts katalyserande hämndängel och i Ellen Siöös tolkning riktigt galet rolig.
Visst kan flickor döda!
Loading ...
