Tv-bolaget HBO lär ha upptäckt den nyeeländska humorfolkrockduon Flight of the Conchords i en grotta på Edinburghfestivalen 2003. Så erbjöds Jemaine Clement och Bret McKenzie snart möjligheten att bli stora i USA med tv-serien som bär samma namn som bandet och som alltså blev en enorm succé och just nu visas i SVT. På scenen blir det uppenbart att det är där Bret och Jermaine hör hemma. Må så vara att tv-serien sålt in turnén och att vi utan den knappast hade fått chansen att se dessa antirockstjärnor i Sverige, men det är mot ett sånt enormt publikstöd som det Stockholmspubliken ger dem, där vissa tycks tävla om vem som är det trognaste fanet och applåderar och tjoar efter bara ett halvt ackord – som Flight of the Conchords karaktäristiska musikhumorkoncept kommer till sin rätt.
Duon fortsätter dock ödmjukt att jobba i idén om att de ännu inte är några äkta rockstjärnor. Frestelserna med turnélivet får en gratismuffin som (övertydlig) metafor och ansatser till diviga instruktioner kastas till ljustekniker och råddare. Samtidigt lyser de väluppfostrade mjukisidentiteterna igenom så pass att man inte kan annat än beundra förmågan till tillbakalutad, självparodierande karaktärsutveckling.
För visst har Bret och Jermaine musikaliska kunskaper som håller rockstjärneklass. Dessutom rejält geekiga sådana med sin instrumentpark av gitarrer, syntar, gimmickförstärkande miniatyrpiano, xylofon och Brets berömda ”keytar”. På denna turné backar också cellisten Nigel upp. Enligt grabbarna är han vad som återstår av Nya Zeelands symfoniorkester efter alla nedskärningar, information vi knappast behöver ifrågasätta här i Sverige.
Teknik-, musik- och fantasynördar får överhuvudtaget sitt lystmäte av denna repertoar, även supportakten Arj Baker ansluter tematiskt inför showen i Stockholm, men som de musikaliska härmapor de är kommer Flight of the Conchords egentligen inte med några överraskningar utan nöjer sig med att härja – galant – på andras spelplaner. De flesta låtarna har många som följt tv-serien dessutom redan youtubat friskt, så det som roar mest är hantverksskickligheten i de tonsäkra genrepastischerna i kombination med hur låttexternas ofta situationskomiska berättelser får kropp i liveframförandet.
Kärlek och relationer, misslyckade förstås, står för huvuddramatiken, även om ett och annat politiskt spår visst placeras ut. Dessa tassas dock runt i ironiska sneakers och lindas in en rutig flanellskjorta av gullig mjukismysighet på en lagom nördig feelgoodnivå, så inget blir särskilt brännbart.
Den här myspysigheten är egentligen lika irriterande som ett slappt handslag, men visst charmas man ändå lätt av den utstuderade politiska naiviteten, som kulminerar i låten Albie, om den rasistiska draken i marmeladlandet som inser att han är annorlunda och därför gråter ut en jellybeantår – som botar honom från rasismen.
Loading ...
