Det är så klart en smaksak, men personligen tycker jag att det blir i längsta laget med över fyra timmars klanderfritt flödande och smeksamt slösande operamusik med komiska förtecken. Wolfgang Amadeus Mozart, som var Richard Strauss uttryckliga utgångspunkt för Rosenkavaljeren (premiär 1911), kan ofta uppvisa en liknande motståndslöshet.
Men det är, givetvis, en motståndslöshet som bottnar i en överlägsen behärskning av allt vad musikaliskt och tekniskt kunnande heter. Och ansträngning. Det som till synes lyfter mot himlen utan ansträngning har oftast en tung och kärv skuggsida.
Rent musikaliskt är Strauss mer spännande i en tidigare opera som Salome (1905) eller i en senare som Kvinnan utan skugga (1919). I Rosenkavaljeren klättrar lätt dissonanta klanger nedåt vid något enstaka tillfälle, annars är det wienklassicistisk orkesterprakt, parat med lite nyårsfestliga wienervalser à la Straussfamiljen (ej besläktade med Richard), som Leif Segerstam slår fram från pulten i Malmö.
Ryske regissören Dmitri Bertman låter tidens och kärlekens efemära såpbubblor hänga i taket och etsa sig fast på sångarnas kinder, som en ständig påminnelse om den vemodigt förgängliga grundton som hela tiden befinner sig i bakhasorna på den glättiga pastellinramningen: Karamellkänslan lägrar både väggar, kläder och föder stiliserade rörelsemönster. Inledningsscenens sänghalmsrullande med fältmarskalkinnan (sopranen Charlotta Larsson) och hennes unge älskare Octavian (i byxrollen hörs mezzon Dorottya Láng) blir till exempel en exercis med situps.
På ett sätt är förstås Bertmans bjärta inramning kongenial med det musikaliska stoffet, som en minutiöst dekorerad julgran svävande långt över den alldagliga asfalten. Att för publiken skapa en konstnärligt fullmatad upplevelse och kunna fly verkligheten för några timmar är för honom en högst medveten strategi. Glåmigt realistiska operaiscensättningar i den häromdagen Polarprisbelönade Peter Sellars anda är honom fjärran.
Uppsättningens enskilt vackraste sekvens (ja, den brukar ofta refereras till som en av hela operarepertoarens vackraste stunder) är tredje aktens terzett där marskalkinnan bitterljuvt ser hur tiden obönhörligt rinner ifrån henne, och därför – tvärtemot vad hennes känslor säger henne – låter Octavians kärlek till den jämngamla Sophie (sopranen Sofie Asplund) få fullt utlopp.
I ett dunkelt blågrått vemod låter Bertman marskalkinnan stå ensam kvar, med ett helt scengolv mellan sig och de betuttade unga tu, medan tiden bokstavligen rinner mellan hennes fingrar. Det är ett magnifikt moment musikaliskt och visuellt – som blir så just därför att det bjuder ett motstånd bortom farsens och pralinernas tryggt trallande munterhet.
Det är först när solen får fläckar som den blir riktigt intressant.
Fotnot: Rosenkavaljeren livestreamas gratis med start den 16 maj kl 19 på www.sonostream.tv
Loading ...
