I samband med föreställningen Florence Nightingale – återkomsten! ordnas ett klimatseminarium och en klädbytarfrossa – där du kan byta bort dina felköp mot någon annans ”dåliga garderobssamvete”. Du kan ta en ekologisk ”samvetsfika”, och stoppa pengar i insamlingsbössor till Naturskyddsföreningen.
Ekologiskt så det förslår. Och helt logiskt, eftersom det är en ekologisk showperformance som kompaniet Kel bespetsat sig på att skapa. Men hur behjärtansvärt det än är, och hur pålästa, sympatiska och genomtänkta Anna Littorin, Jonna Sandell och Lisa Hansson än framstår så önskar jag mig lite mer av både show och performance.
Att orosämnen som miljöförstöring, mänskliga rättigheter i världens varuproduktion och den globala världspolitiken är alarmerande högaktuella håller nog de flesta med om, och att de därmed är intressanta för scenkonstliga undersökningar har vi sett flera exempel på det senaste året, framför allt i barnteatersammanhang.
Men för att vara ekoteater för vuxna har den här föreställningen ett alltför barnsligt-präktigt-pedagogiskt tilltal. Det som inte är roliga timmen-käckt är grupparbetesredovisande långrandigt och pratigt. Gärna en mer ekologisk teater men inte med mindre konstnärlig kvalitet för det.
Självklart bjuder fiffiga Littorin, Sandell och Hansson på flera lyckade inslag: till exempel är idén att tonsätta all världens BNP – att omvandla de orättvisa siffrorna till musik och därmed göra dem jämförbara på ett nytt sinnligt sätt – smart, rolig och bitande effektiv.
Men någonstans på vägen när leksystrarna i Kel blivit sjuksystrar som cyklar runt i världen för att rädda den, samtidigt som de är med i ”Superhjältar utan gränser” och medlemmar i rockbandet Florence Nightingale, samtidigt som de alla tre turas om att berätta den verkliga Florence Nightingales historia och vill hinna med att diskutera duktiga flickan-syndromet och utbrändhet, så tappar de bort föreställningens scenkonstfokus. Performance, nja. Kanske lekfullt ekoevent?
LÄNK
Kels webbplats
Loading ...
