Florence på Gröna lundsteatern

Att en romantisk flickdröm om teatern står som grund till Florences föreställning, tydliggörs i de tre barbiedockorna som arrangerats med mikrofoner och glansiga scenkläder i ett litet tittskåp i teaterns entré. De förkroppsligas sedan i sångtrion som glatt travar in i manegen.
   Anna Granath, Sara Jangfeldt och Lisa Östberg glittrar av energi och har röster som samspelar bra tillsammans. Egenkomponerad musik får mellansnack i form av sketcher, där artisterna driver med sig själva; som trånande skådespelerskor, med auditions som faller platt, klädbyten och spex. De är proffsiga, med lagom självdistans.
   Dock är det showens ”lagom” som gör mig lite snopen. Tre dugliga sångerskor kliver ur bakgrundensemblens skugga – med erfarenhet, initiativ och en alldeles egen publik – men väljer hellre att återspegla musikalgenrens generella toppsnäckor, än att ta tillfället att skapa egna högljudda hjältinnor. Potentialen finns, men föreställningen blir endast en väldoftande lanseringsshow, sammanställd åt en intern branschorienterad publik.
   Varietén erbjuder ett renodlat nöje, utan skavanker eller obekväma nummer. För en timme får du gömma dig bakom kruset av rosa tyll där inget smakar bittert, utan oklanderligt sött.