I den konceptuellt intressanta föreställningen Flux betonar Petter Jacobsson och Thomas Caley hela tiden det visuella. Även själva rummet blir en viktig och aktiv beståndsdel för verket. Färgfabrikens stora utställningshall är inte något nytt rum för dem, utan en plats som de känner väl från tidigare föreställningar. Den rumsliga säkerheten märks på flera sätt, som när de låter alla sceniska förändringar ske öppet framför åskådarna.
Ändå blir överraskningseffekten påtaglig när till exempel en stor filmduk hastigt fälls ner från taket eller när en ridå bestående av transparanta men olikfärgade plastskivor hissas upp. Som klipp mellan bilder eller scener fungerar det bra. För helheten är det inte lika bra när nya sceniska bilder avlöser varandra i en strid ström.
I den lovande öppningsscenen ser vi hur Petter Jacobsson och Thomas Caley växelvis utför någon sorts semaforliknande armrörelser. Till det målar Mattias Petersson med sin brusiga, elektroniska musik upp bilden av en flygplats eller annan landningsplats.
I de många videofilmer som visas återkommer och dubbleras sedan hela tiden Jacobssons och Caleys rörelser. Samtidigt skapar och avgränsar video- och filmprojektioner på ett enkelt men effektivt sätt en rad nya och intimare rum i det stora rummet. Rum som Jacobsson och Caley hela tiden utnyttjar för att även de i sin tur skapa nya rumsligheter och nya bilder. Rum som de mäter, utforskar eller helt enkelt tar plats i med sina egna rörelser.
Det handlar med andra ord om en koreografi som på ett påtagligt sätt vill förhålla sig till eller samspela med andra visuella beståndsdelar. Vilket fungerar bäst när dansfilmerna vid några tillfällen möter och överlappar dansen så att det uppstår en fascinerande helhet.
Styrkan i Flux är att det är en föreställning som ständigt skapar nya bilder. Ofta lika vackra som slutscenen där Petter Jacobsson och Thomas Caley försedda med lampor på kroppen efter att ha placerat ut små lampor i rummet till slut stilla ligger ner sida vid sida mitt på golvet.
Loading ...
