Dockteatern Tittuts uppmärksammande av H C Andersenjubileet består i en bearbetning av den danske nationalskaldens berättelse om den pyttelilla flickan som föds i en blomma. Flyg med mig Tummelisa är emellanåt lite väl intellektuell för en tvååring, men trots ganska mycket prat och nästan 45 minuters speltid blir den ändå en visuell vitamininjektion för alla potentiella, växande självförtroenden som ryms hos folk i kan-själv-åldern.
Närvaron av en återuppstånden Hans Christian överraskade premiärpubliken redan i foajén. Klädd i 1800-talskostym med hög hatt och med sitt respektingivande kroppsspråk skapade han en lustig kontrast till den rappande sopråttan på scenen.
Teater Peros senaste uppsättning är också den en scenisk bearbetning av en bok. Pija Lindenbaums Gittan och gråvargarna berättas av två mimskådespelare med två stegar, sång och lite skön blues. Kari Hamfors Wernolf och Malin Sternbrink gör träffsäkert alla roller, inklusive vargar, och de lånar även ut sina följsamma kroppar till scenografiska detaljer. Huvudingrediens är dock publikens fantasi, som får fylla i där replikerna och skådespelarnas kroppar tar slut.
Sammanfattningsvis kan även Gittan och gråvargarna bli en föreställning som peppar barnens självkänsla, men kanske inte om man som en liten kille på premiären ifrågasätter varför inga riktiga vargar finns på scenen. Skådespelarna har ju faktiskt inte ens några grymma vargmasker.
Mycket kropp, men en annan ingång, har även Teater Tres nya Hallihallå. Den kan ses som en uppföljare till långköraren Klä på klä av och berättelsen tar vid när man väl fått på sig kläderna och kommit ut i sandlådan.
På småbarns vis, med truliga gester stödda av en- och tvåordsmeningar, spelar Sara Myrberg och Per Dahlström en historia om hur en flicka och en pojke först blir osams, sen vänner, på grund av en blå boll. Den höga igenkänningsfaktorn hos två- och treåringarna borgar för ännu en succé.
Loading ...
