Mellika Melouani Melani är en råstark, egensinnig regissör. Genom åren har hon skulpterat fram en omisskännlig dramatisk stil. Den präglas av ett stundtals furiöst tempo och tydliggörande av parallella skeenden. Handkameror används gärna i högt och lågt och belyser skiftande inre och yttre perspektiv. Med manus som Elfride Jelineks Babel har metoden fungerat perfekt, vilket Stadsteaterns publik blev varse för några år sedan (läs Nummers recension.)
Nu är Melani tillbaka på stora scenen med Att begära Tre systrar. Anton Tjechovs klassiska replik om privilegierade, understimulerade kvinnor appliceras på en samtida yta, med luggslitna Fas 3-konturer. Den famösa reformen representeras av långtidsarbetslösa kvinnor som dansar, spelar och berättar om sig själva. En strålande hybrididé, vars helhet dessvärre förblir två parallella berättelser.
Grundtemat är så klart den högborgerliga tristessen, kanaliserad i drömmar om det gröna gräset i Moskva. Anna Bjelkerud, Nina Jeppsson och Caroline Söderström är stajlade som sinnebilden av Tjechovska kvinnor, i vita volanger med stora håruppsättningar. Men i stället för stram ångest och uttråkade suckar resulterar deras sysslolöshet i erotiskt experimenterande med allt från leksaker och kameror till kuddar och män. Jag tolkar sexgreppet som ett försök att tänja gränser, men i och med att stönandet och juckandet har en urskuldande, komisk underton blir det mest manierat.
Det som är originellt hos den här uppsättningen är Mellika Melouani Melanis konkreta jämförelse mellan svunna tiders högborgerliga längtan efter mening och dagens komplexa, växande prekariat. I andra akten slås, till publikens jubel, fast att Tre systrar bara handlar om att prata, promenera och gråta. Sedan är det slut på grubblerierna, och en församling livs levande långtidsarbetslösa tjejer i olika åldrar intar scenen. De iakttar allt som händer, men avlägger framför allt hjärtskärande vittnesmål om hur djävulskt nedbrytande arbetslöshet kan vara. Vi är många som berörs. De här kvinnorna intar rummet på ett oortodoxt sätt, med sina respektfullt regisserade berättelser, sin okuvliga dans och sina mjukt brännande blickar.
Till sist närmar sig en konstnärlig landning, men det vill sig inte riktigt. De vita väggarna grånar och rasar, medan ensemblens kroppar börjar skaka, effektivt koreograferade. Det starka kvinnokollektivet syns i fonden, som en bekräftelse på att vi alla är lika. Starkt och sant, men inte tillräckligt för att få det sexualiserade kostymdramat att fästa trovärdigt i skildringen av dagens utanförskap. Berättelserna förblir parallella.
Loading ...
