Fo fabulerar om sitt förflutna

Trots att Fladdermössens by är en uppväxtskildring kikar den vuxne berättaren gång på gång fram och visar sin stora tandrad i ett uppriktigt skratt som för att erkänna att han fabulerat. För det är med stor lekfullhet som Dario Fo berättar om sin familj och allt annat som kom att dana den nu så berömde dramatikern.
    Han förklarar att det var ganska sent som teatern hann ifatt honom; han hade inte ens märkt att han blivit en skådespelare. Han trodde att alla berättelser kom från hans hemby och förstod inte att han förmedlade ett antikt arv. Han var omedveten om att han använde metoder från commedia dell’arte när han precis som den förste Harlekin (Tristano Martinelli) såg till att lura med sig kamraterna in i historien som av en ren slump, à la carambole.
   I själva verket rör det sig om en teknik som gått i arv, skriver han i kapitlet om att upptäcka kroppen. Det är precis samma sak med den inövade gestiken som senare förmedlades av hans mimlärare. Den hade fått sin grund lagd under knytnävsslagsmålen mellan pojkarna i Porto Valtravaglia. Han fick stryk av både ”Smockan” och ”Mesen” ända tills hans pappa skickade honom till boxningsskolan i Luino. Där blev han utskrattad så fort han visade upp sin spinkiga kropp och hänvisad till fäktningsskolan. Tyvärr var kurserna i florett och värja redan fulla, men det fanns platser kvar i sabelkursen. Den sicilianske lärarens undervisning skedde helt utan vapen. Dario fick lära sig fäktas med sin utsträckta arm, och med denna teknik besegrade han slutligen ”Smockan”. Han vann respekt med sina konstiga finter och utfall och fick sitt öknamn ”Krymplingen” utbytt till det inte mycket bättre ”Snurrfånen”.
    Detta är bara ett exempel på hur briljant Dario Fos självbiografi ofta är: han kan inleda ett kapitel med att avslöja sin metod – hur han lurar in publiken i berättelsen innan fabulerandet tar vid – och visar sedan metodens effektivitet genom att omärkligt glida över i en allt tokigare skröna tills läsaren bara sitter och skrattar.