Harold Pinter skrev Födelsedagskalaset (The Birthday party) 1958. Det var hans första fullängdspjäs och är kanske hans mest svårtolkade. För ska man se denna historia om pianisten Stanley som ”hämtas hem” av de båda männen Goldberg och McCann efter ett år på Megs och Petey Boles ”pensionat” som en realistisk historia eller som ett mardrömspel med lösryckta judiska, ledtrådar?
Helt klart är att texten är absurdistisk. Replikerna säger gärna emot varann när det gäller faktainformation. Stanley hävdar till exempel att han inte alls fyller år, men kalas blir det och hur man än väljer att tolka innebörderna av det som sägs, ligger det nära till hands att se Stanley som något slags offer för en sjuk tillvaro. Som en avhoppare från ”organisationen”, som en kriminell, (eventuellt hustrumördare), som missbrukare eller kanske som schizofren. Eller allt på samma gång.
Mångtydigheten och den inbyggda paranoian kring vem som är ”god” och vem som är ”ond” har både politiska och existentiella poänger och är det intressanta med dramat.
”Pjäsen är pjäsen”, lär Pinter själv ha sagt om The Birthday party och problemet med Thommy Berggrens uppsättning är att han är så respektfull mot Pinter han inte betonar en egen riktning för sin tolkning. Det här känns mest som en slentrianmässig del tre i hans Pintertrilogi på Stockholms stadsteater, efter Fastighetsskötaren (2001) och Hemkomsten (2006).
Här finns inte bara fantastiska Ingvar Hirdwall och Peter Andersson från de föregående Pinteruppsättningarna, utan också en liknande stil och ton i spelet. Miljön känns igen från flera Berggrenuppsättningar: ett realistiskt rum med fjärde väggen borttagen och sidofönster som släpper in filmiskt dagsljus. Ett traditionellt scenbygge med rustika kulisser och en trappa där manuset önskar en trappa. Teater på det gamla hederliga viset alltså.
Berggrens skickliga personregi av en sån här elitensemble gör Pinters ”comedy of menace” full rättvisa i replikskiftena, men jag saknar samtidsrelevansens fond, som inte minst hade kunnat ge motstånd till Pinters daterade kvinnosyn.
Gunilla Nyroos gör Meg till en nedtonat tokig tant, snarare än till det flörtiga fruntimmer Shanti Roneys kedjerökande och muttriga Stanley upplever henne som. Hon passar upp på alla män med te och Cornflakes som om inget hänt sedan 1950-talet och som om ABBA-musiken i Peteys köksradio inte innebär något som helst hopp framåt i tiden. Lisa Wollter tar den lilla plats hon får i rollen som Lulu, som redan i namnet begränsas till den offerroll kvinnor med detta namn traditionellt har på teatern.
När hon rider ranka på Goldbergs (Peter Anderssons) knä är det som om ingen genusdiskussion någonsin existerat i teatervärlden och man undrar – vad var meningen med uppsättningen annat än en ren och skär skådespelaruppvisning som befäster gamla traditioner, och tar det goda med det dåliga?
Loading ...
