Folkbildning som rockarDaniel Frydman är psykiatern som ställer sig på Teater Barbaras scen med en föreställning om psykisk ohälsa enligt Lou Reed. Foto: Mirjam Frydman
Fördjupning [2011-09-20]

Folkbildning som rockar

intervju. En psykiater, en rockikon och en teaterscen. Daniel Frydman och Bystmeierkoncernen gästspelar i veckoslutet påTeater Barbara med Psykologi enligt Lou Reed – en föreställning om psykisk ohälsa och självmord. Nummer blev nyfikna och lät Birgitta Haglund lägga psykiatern på divanen.

Hallå Daniel Frydman! Du är psykiater och psykoanalytiker. Nu står du på scenen. Varför? 
   – Jag har utbildat folk inom socialförvaltningen, primärvården och hemtjänsten om självmordsförebyggande arbete. Men jag vill att kunskaper ska nå även dem som inte jobbar med detta professionellt, försöka förmedla att det inte är farligt att fråga folk hur de har det, även om det är jobbigt att tala om. Det kan i bästa fall förhindra att någon tar livet av sig.


Finns det några beröringspunkter mellan psykologi enligt Lou Reed och psykologi enligt Daniel Frydman? 
   – I mitt jobb som psykiater har jag under de senaste två, tre åren ägnat mig mycket åt utbildning som har att göra med självmordsprevention. Det är det teoretiska ben som föreställningen står på. Det andra benet är mitt musikintresse och att jag tidigare, för nöjes skull, översatt flera Lou Reed-låtar, som jag har tyckt varit bra för att de har illustrerat olika psykologiska svårigheter.
   Jag insåg att de låtarna kunde användas för att illustrera det jag talar om. Som sången Waves of fear, den är en bra beskrivning av hur det är att ha en riktigt intensiv ångest. Eller Heroin, det finns ingen drogromantik i den texten, däremot är det en bra beskrivning av hur man blir underkastad drogens krav. Och Perfect day, som folk brukar tycka är så gullig, den ser jag som en text om en människa som överlever enbart tack vare att den kan klänga på någon annan.


Men låten Femme fatale? Var kommer den in i bilden? Den gestaltar väl inte direkt psykologiska svårigheter?
   – Föreställningen handlar om en flicka, Molly Karlsson, hon är vår femme fatale. En drygt tjugoårig tjej med svåra missbruksproblem, som är på ett behandlingshem. Hon är väldigt charmerande och kan skruva runt huvudet på vem som helst, precis som Lou Reeds femme fatale.


Var det någon låt som var självklar för föreställningen?
   – Pale blue eyes var den första jag gjorde – Tindra på, öga blå, som den heter hos mig. Den var självklar för den är så sorglig.
   Det är svårt att göra egna musikaliska tolkningar av Lou Reeds låtar. Hans musikvärld är ganska cementerad. Men när jag till slut kom på hur man faktiskt kan bryta sig ur Lou Reed-formen fick låtarna ett eget liv. Bystmeierkoncernen, som jag spelar med, gör det på ett oerhört levande sätt.


Är det Lou reeds sound som är cementerat?
   – Det är soundet, även om det har varierat rätt mycket genom hans liv. Men hans röst, och hans sätt att spela gitarr är väldigt säregna och har satt sin prägel på hans musik. På 80-talet gjordes det en skiva med olika rockstjärnor som spelade Bertolt Brecht/Kurt Weill-låtar, ganska stiltrogna tolkningar. Och Lou Reeds tolkning av September song – det lät som vilken Lou Reed-låt som helst…


Hur kom hans musik in i ditt liv? 
   – Jag brukar säga att Lou Reed och David Bowie är de som har lärt mig engelska. Och musik. Hans låtar har funnits med sedan mina tonår. Han är spännande.


Han verkar intelligent och egensinnig…
   – Och riktigt vidrig. Titta på intervjuer, han är så elak. Velvet Underground sprack för att de inte kunde jobba med honom. Han verkar sätta sig på folk. Däremot är han en väldigt bra iakttagare och begåvad låtskrivare. Hans texter är ofta sakliga även när de handlar om smärtsamma upplevelser som självmord.


Ser du Lou Reed som en självmordsbenägen person?
   – Nej, inte alls. Han har alldeles för mycket att vinna på att vara kvar och iaktta andra. Han använder sig av andra, på något sätt.


Vad har du tagit fasta på i dina tolkningar? Textmässigt, har du lagt dig nära originalen?
   – Ja, faktiskt. I de låtar jag jobbat med finns det en enda rad där jag har låtit tolkningen avvika från originalet med avsikt. Det är i Endless cycle, som handlar om det sociala arvet. Där sjunger han: “The truth is they’re happier when they’re in pain. In fact, that’s why they got married.” Där tycker jag han är alldeles för styvnackad i sin tolkning. Så då blev det: Kan hända det håller dem samman. Det är en väldigt mild ändring som jag tror ger en annan innebörd.


Och musikaliskt?
   – Musikaliskt är det en vanlig rocksättning: bas, gitarr, trummor och keyboard. Jag tycker om när det är ovackert. Sedan har jag velat ta spjärn mot originalmusiken, som till exempel i Waves of fear, som är oerhört hård – det är en av de tyngsta låtar Lou Reed har gjort. Den fick en mycket lättsammare klang för att hitta den sanna innebörden i den, och kanske för att lyfta fram texten överhuvudtaget.


Fotnot: Bandet Bystmeierkoncernen, som sattes ihop inför Psykologi enligt Lou Reed, består av Bengt Kirschon gitarr, Björn Gideonsson på trummor, Christer Lyssarides på gitarr, Daniel Frydman sång, David Sjöqvist keyboard och Ludvig Josephson bas.
   De elva låtar av Lou Reed som ingår i föreställningen kommer från album med Velvet underground och från Lou Reeds egna. Föreställningen spelas på Teater Barbara 22-24 september. 

Birgitta Haglund

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare