Var ska man sätta upp Orestien om inte på en folkteater ”mitt i byn”, denna en av världshistoriens äldst bevarade pjästrilogier som visar just på födelsen av en folklig, demokratisk process – juryns inträde i en rättegång.
Det tar Lars Norén fasta på i sin tre timmar långa uppsättning av Aiskylos tragedi från 485 f kr som här inleds redan ute i foajén där publiken får möta ensemblen under mer avslappnade förhållanden.
Väl inne i salongen blir det mer klassiskt höviskt med ett deklamatoriskt, bitvis föråldrat språk (översättning: Emil Zilliacus i bearbetning av Lars Norén) och en stilistisk spelstil med publiken på gradänger om var sida av den enormt avlånga scenen. Som vore vi den jury som ska avgöra spelets utgång i det drama där mord leder till mord i en aldrig sinande serie av hämndaktioner som bara kan brytas av kärleken till en nästa.
Men efterhand mjukas både språk, kostym och scenografi upp. Deklamation blandas med rent talspråk, i vissa fall med en lätt accent av göteborgska, och den först så homogena kostymen (Lisa Hjertén) i brunt får snart sällskap av såväl läder som cocktailklänningar, masker och moderna bomullstoppar. Liksom den rena scenografin (Steffen Aarfing) med evigt vit snö singlande från taket – för övrigt snart årets scenografitrend – närmar sig svulstig gotromantik med inslag av vissna röda rosor, dinglande skelettdelar och kattlik.
I andra akten får vi rent av ta del av en Kålle och Ada goes Beckett-sketch med två körmedlemmar iklädda plommonstop och trasiga kostymer, dragandes sina slitna skor efter sig i snören. Lägg därtill latexmasker på alla hämndandar som för tankarna till orcherna i Sagan om ringen. Och splatterinslag i form av ymnigt blod och presenningar, och du förstår snart att detta inte är en vanlig Norénuppsättning, utan en lekfull regissör pånyttfödd i Göteborg.
Och han har ensemblen på sin sida i en pjäs som också ger roller till nästan alla. Mest intryck gör Sanna Hultman som Ifigenias syster Elektra som också har fått fler repliker i alla tre pjäserna, samt Niklas Hjulström som Aigisthos i Agamemnon och Gravoffret. Ingen nämnd och ingen glömd för detta är i ordets bemärkelse ett ensemblespel där många spelar många.
Med Orestien på Folkteatern i Göteborg gör Lars Norén alltså en oväntat köttslig och yvig uppsättning som närmar sig burlesken. Som vore han själv trött på det alltmer avskalade och stiliserade formspråk som har kännetecknat hans egna pjäser i regi av honom själv de senaste åren. Det är upplyftande, men ibland lite förvirrande med all stileklekticism. Och ganska svåröverskådligt och svårlyssnat i den långsmala scenbilden. Helhetsintrycket är ändå att om Lars Norén ger publiken katharsis, så är det en rening av vår cementerade bild av en mytomspunnen dramatiker och regissör som har börjat om. Lite som en vårkänsla.
LÄNK
Läs mer om Orestien och dess handling på Folkteaterns hemsida
Läs också Nummers recension av Ifigenia och H på Folkteatern
Loading ...
