Kjell Espmarks Lojaliteten är en berättelse om socialdemokratin och folkhemmets uppbyggnad och fall. Berättare är mannen med det talande namnet Martin Vrede, i fin och lyhörd gestaltning av Dan Bratt.
Med avstamp 1909 får vi följa hur Martin, från början klädd i blåställ som med det ökade välståndet byts ut mot kostym, presenterar decennium efter decennium ur arbetarrörelsens historia. En lojalitetens galjonsfigur vars öde speglas i den mer idealistiske brodern Eskils öde: anarkisten som valde att offra sitt liv för friheten i spanska inbördeskriget.
Eskil blir en frekvent förekommande skuggfigur i Martins trånga lägenhet. I en förhöjd scen ges hans närvaro tredimensionell form och hans ansikte tränger sig in genom rummets elastiska väggar.
Sören Brunes scenografi följer berättelsens utveckling på ett nästan organiskt sätt, fondväggen faller och blottar ett större rum där en miniatyr av makarna Myrdals funkisvilla befinner sig. Här inne ryms hela dockskåpsfamiljen där lille Jan redan är ivrigt sysselsatt med att bygga ut välfärden med hjälp av sitt Meccano.
Till denna föränderliga miljö har Ulf Dageby skapat en suggestiv, olycksbådande musik med utgångspunkt i socialdemokratins klassiska kampsånger.
Att Espmark kan sitt ämne är knappast någon nyhet och det är på många sätt en vacker text, fylld av vrede och patos. Samtidigt är det en retorik som känns alltför välbekant och som tyngs av sitt nostalgiska omhuldande av förlorade Klarakvarter och arbetarideal. När Martin Vrede berättar hur han under ett av nittonhundratalets sista decennier besöker en skolklass och beskriver eleverna som ”ofullbordade” blir enkelspårigheten väl påtaglig.
Samtidigt är detta en berättelse vars angelägenhetsgrad är oantastlig. Dan Bratts Martin Vrede släpper oss aldrig med blicken, med en kropp skälvande av uppgivenhet och raseri söker och finner han vår medkänsla och vårt medhåll.
Loading ...
