Gubben och gumman sitter på ljugarbänken och ömsom vänslas, ömsom gnabbas. Vad som från början ser ut som ett folklustspel där den ena lustiga figuren – i form av bland andra Carl Michael Bellmans, Ulla Winblads och Jean Fredmans välkända gestalter – avlöser den andra, utvecklas till något som mest liknar en politiskt anstruken moralitet, centrerad kring våldtäkten av en femtonårig flicka.
En folklig tragedi kallas föreställningen i programbladet, men för mig framstår den mest som förbryllande. Respekten för den nyligen avlidne Lars Forssells text tycks alltför stor, fler strykningar hade definitivt inte skadat.
Psykologiskt lämnar text och regi också stora frågetecken, med en mängd mer eller mindre motiverade utbristanden i sång – ständigt denne Bellman – och en kapten som i ena stunden framför den förälskades solodans och deklamerar poesi för att i nästa brutalt våldföra sig på föremålet för sina ömma känslor.
Till råga på allt bjuder offrets mor, Ulla Winblad, gärningsmannen på öl innan hon även bjuder ut sig själv i utbyte mot att han lovar att gifta sig med dottern. Vilka skådespelare kan ge trovärdighet åt sådana karaktärer?
Samtidigt återfinns här en försonande spelglädje. Här märks bland andra Henrietta Vallins rart rodnande gumma, Adam Blombergs storögt sirlige baron och dennes förslagne följeslagare Pelle, i Nina Briems kaxiga, seriefigursliknande uppenbarelse.
Ahmed Abdullahi gör en välgörande punkig Guntlack och Louise Edbergs förnumstiga general bidrar i kucklandet med Lotta Gunnarssons Ulla Winblad till en välbehövlig queerdimension.
Men det mest befriande med föreställningen är ändå ensemblen som helhet – bestående av människor med riktiga kroppar och riktiga ansikten. Hur ofta får man uppleva det på Dramaten?
Loading ...
