Folkoperan – en folklig förnyare?

Att bjuda in, ta i hand, men inte stryka medhårs. Att vidga gränserna för konstbegreppet, att bjuda på verkliga berättelser, att bokstavligen förflytta operan in i människors vardagsrum. Frågan är om ”folklig” är det rätta ordet för att beskriva Folkoperan, det streetsmarta operahuset, inklämt bland bostadsfastigheterna på Hornsgatan i Stockholm, operan där man sjunger på svenska och förhandlar med matbutiken bredvid om att bygga scenutrymmen i deras mjölkdisk?

Nja, om folklig är lika med lättsmält Allsång på skansen-underhållning, som slukas i samma tugga som en skiva lingongrova till kvällskaffet, är ordet fel valt. Men Folkoperan på hipstertäta Södermalm är å andra sidan inte heller bara för dem som föredrar surdegsbröd och rooiboste. ”Att beröra på djupet och göra operan tillgänglig för alla” är en av operans egna deviser. Och frågan är om man inte har lyckats med sin målsättning. Folkoperan, sedan 1984 belägen i före detta biograf Ricardos lokaler, är en teater dit inte bara de allra flitigaste teaterbesökarna, det vill säga de kvinnliga femtiplussarna, tycks hitta.

I höst finner vi däremot de äldre kvinnorna på scenen. Sju damer på cirka åttio har, efter en omfattande audition, valts ut att medverka i Carl Orffs körverk Carmina Burana med premiär 19 oktober. ”Soundtracket om mitt liv” lovar affischerna med foton på Ingert Glasman och Ulla Ekander i tårar. Och mycket riktigt är det damernas egna berättelser som står i centrum. Med egna ord berättar de om sina största kärlekar, sina tyngsta sorger. Ulla Ekander, som blivit utkastad från sin lägenhet och spenderat åtskilliga nätter på nattbussar. Britt Hansson, som ännu som gammal lever med den smärtsamma upplevelsen att aldrig ha känt sig älskad av sin mamma.

Ingert Glasman, Kaarina Collin, Britt Hansson och Karin Carlvik medverkar i Carmina Burana.

Det är upplevelser med tyngd, känslor med dignitet. Eller som Folkoperans konstnärliga chef, tillika regissör, Mellika Melouani Melani uttrycker det då hon strax före midsommar repeterar med damerna:
– Det gör så förbannat ont att leva, men det är så underbart samtidigt!

Med de orden sammanfattar hon såväl damernas liv som Carmina Burana i en, om vi så vill, lika folklig som välfunnen mening.
– Ett klassiskt konstprojekt. Man gör ett litet offer, det kostar på – så är det att jobba med konst; man kan bli lite yr, förklarar hon vidare för sina sju åttioåriga medarbetare, samlade i scenmörkret på Teater Tre, vars scenrum för tillfället fungerar som repsal eftersom Folkoperans eget hus genomgår en välbehövlig ansiktslyftning.

Jo, yra blir de medverkande nog lite till kvinns inför utsikten att stå på Folkoperans scen framför sexhundra personer, utan att ens kunna gömma sig bakom en roll. Ändå tycks det vara prosaiska angelägenheter som i första hand oroar damerna, när de i en paus kamratligt langar en vetelängd mellan skrynkliga kvinnohänder.
– Benen kändes i går kväll!
– Det är inte utan att jag tänker på höstmörkret och halkan, men vid det laget räknar jag med att vi är så sammansvetsade att vi inte kan vara utan det här.

Mellika Melouani Melani lugnar. Hjälp hem bistår givetvis teatern med. Hon lovar också att tillgodose behovet av såväl fåtöljer och sängar på scenen, liksom kisspauser.
– De dagar det är dubbla föreställningar kanske ni alla ligger ned under andra delen, säger hon vänligt. Ingen föreställning kommer att vara den andra lik; ni ska bara vara er själva beroende på dagsform.

En dryg vecka senare möts Mellika och jag över varsin plastförpackad kräftstjärtsallad i ett pampigt och allt annat än folkligt styrelserum på Stockholms konserthus. Auditions för vårens uppsättning av Den flygande holländaren pågår ett par trappor ned – det egna huset står inte klart att använda förrän lagom till premiären av Maskeradbalen i september.
– De kan verka lite gamla och sköra, det är lite leder som inte fungerar och så där, säger hon apropå damerna. Men liven som de äger, det är så stora att det matchar Carmina, som ju handlar om det starka och det skälvande livet. De stora sorgerna, längtan, eufori, hur ont det gör att leva.

Mellika Melouani Melani har tidigare bland annat arbetat på Teater Tribunalen och Backa teater. Foto: Caroline Tibell

Vi som har fått vara med på delar av damernas resa från audition till premiär förstår vad hon talar om. Mer än en gång bränner det bak ögat och jag blinkar bort några varma tårar när jag följer deras berättelser från åskådarplats. Som när Ulla och Britt ostadigt headbangar med sina långa hår efter en särskilt smärtfylld berättelse och Mellikas uppmaning lyder:
– Bra, vi ska få lite mer tempo i den, nå det dionysiska…
– Jag är fascinerad av äldre kvinnor, säger hon i styrelserummet just som hon konstaterat att vår kräftsallad saknar dressing.
– Vad innebär det att ha gått på den här jorden i åttio år och sedan ställa sig på scenen och berätta om de viktigaste upplevelserna i sitt liv? De här kvinnorna har varit med om så mycket, alla dessa skilsmässor, så många pappor och män som har dragit. De har inte kunnat prata om det, de har levt i patriarkat. Därför känns det så exklusivt att få deras berättelser; det är ingen som har frågat om dem tidigare. Redan vid audition märkte jag att när de talade uppstod något så häftigt. Det har lagt av det där med att försöka förställa sig; de har levt med sig själva, sina egna tillkortakommanden och misslyckanden så länge. Det gör att det finns något väldigt bottnat i de där gamla kropparna.

Ja, verkliga människor berör. Verkliga händelser griper tag. Känslor som är på riktigt är svårslagna. Det vet alla som den gångna sommaren gråtit åt en eller annan OS-atlets monumentala glädje eller besvikelse. Det vet den som inte har kunnat hålla tårarna tillbaka när barnet eller barnbarnet med spröd röst har svarat ”ja” vid uppropet i första klass. Vad kan således vara mer gripande än att, som på Folkoperan i höst, se verkliga berättelser på scenen?

Möjligen en alldeles äkta operasångerska i vardagsrummet. När operasångerskan Henriikka Gröndahl gjorde operahembesök hos mig och sambon Adam brydde jag mig inte ens om att blinka bort tårarna. Så direkt träffade konstpilen den gången. Mimis aria ur La Bohème liveframförd i vardagsrummet gjorde livet vackert och kärleken lätt. Det var förstås också performancekonstnären Joshua Sofaers idé med det platsspecifika projekt Operahjälpen, som vi och ett antal andra lyckliga privatpersoner fick möjlighet att uppleva i våras. Ett samtal för att ringa in problematiken, en aria, lite eftersnack och vidare operatips om problemen skulle pocka på igen.

Det folkliga hos Folkoperan verkar ha med direktkontakten att göra. Det tycks handla om att våga gå i närkamp med sin publik, vare sig det är med mjuk beröring eller hårdför konfrontation. När såväl barnfamiljer som teaterfolk kom till gratisfestivalen Opera Showroom i våras hörde väl opera sing along med skådespelaren Shima Niavarani i foajén och operasångaren Håkan Hagegårds mästarklasser och snack om döden i stearinljussken till den förstnämnda kategorin, medan punkbandet Slöa knivar och Wagnersångaren Stig Tysklinds version av Sången till aftonstjärnan med texten ”En smak av kiss i min mun” provocerade mer. Liksom kanske Ellen Nymans operaperformance på stora scenen, då publiken ombads att klippa operasångerskan Gunilla Stephens klänning i bitar i en operavariant av Yoko Onos Cut piece från 1964.
– Hela tiden var det någon uppe och klippte i hennes kläder, berättar Mellika. Ett par som satt bakom mig diskuterade ihärdigt vad det betydde. I slutet gick de själva fram och klippte. Även efter det fortsatte det att diskutera vad de hade upplevt.

Mellika Melouani Melani, som officiellt tog över den konstnärliga chefsposten på Folkoperan förra hösten, tror att hon tillsattes för att ruska om en opera, som hade stagnerat i sin form.
– När Claes Fellbom och Kerstin Nerbe grundade teatern 1976 var de verkligen nyskapande, men så småningom började man göra det man gör på Folkoperan överallt; besökaren kunde inte längre på samma sätt urskilja var han eller hon var. Folkoperans styrelse sökte därför en chef som skulle våga vidga gränserna konstnärligt; de ville bryta med något som de själva stod för. När de valde mig varnade de och sa att många nog skulle uppfatta valet som provocerande.

För Mellika själv låg erbjudandet helt rätt i tiden. Under sin karriär som teaterregissör har hon bråkat med såväl traditionell dramaturgi som det traditionella teaterrummet i uppsättningar på bland annat Teater Tribunalen, Göteborgs stadsteater och Dramaten. Nu kände hon att operarummet lockade.
– Det var nästa rum för mig att utforska. Jag hade redan samtalat med flera operor om produktioner, men skulle aldrig själv ha kommit på idén att bli chef någonstans. Men så började jag tänka hur det skulle vara att vara konstnärlig ledare för ett helt hus i stället för ett verk…

Mellika Melouani Melani må vara utmanande och icketraditionell i sin konst, rentav uppfattas som svår och provocerande, men ambitionen är alltid att bjuda in. I linje med det har hon på folkets opera sett till att initiera folkbildande studiecirklar. Sedan i våras ger Folkoperan, i samarbete med Studiefrämjandet, operacirklar för 80-talister, pensionärer, föräldralediga, vetgiriga och singlar.
– Det är något med bildning som jag gillar, som är jäkligt trevligt helt enkelt.

Det folkliga tycks hon också famna.
– Jag tror att folk känner att Folkoperan är en plats dit man kan gå. Man ska kunna komma även om man aldrig har varit på opera tidigare och ändå få substans. Vi kan gå väldigt långt konstnärligt, men vill samtidigt ha dörrarna öppna och ge folk nycklarna. Jag älskar att det heter Folkoperan, att det är folkets operahus!

Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 9/2012.
Läs också Nummers text från vårens Carmina Burana-audition här.