Folkoperan: Fedra

Den antika myten om hur drottning Fedra förälskar sig i sin styvson Hippolytos, här kallad Hipp, har fått en modern och folklig makeover helt i enlighet med Folkoperans tidigare uppsättningar. För här är antikens (och barockens versioner av) kungar, drottningar och gudar transformerade till en fiffelmisstänkt finansbolags-vd med fru, samt domare och skvallerpress. Mediebruset manifesteras av murvlarnas gruppattacker i såväl inledning som avslutning; deras handkameror projicerar skakiga dokubilder i realtid på storbildsskärmar och varvas med sensationsrubriker i kvadrat där ord som ”likvidation”, ”porrklubb”, ”plundring” och ”sexattack” för oss så långt från Olympen man kan tänka sig. Till och med föreställningsprogrammet har kvällstidningssnitt.
   Men efter paus, i föreställningens mellersta del, står barockmusiken starkare, känslorna tränger fram och det blir opera på det vis vi känner den bäst. Rameaus arior klingar lika vackert som vore vi på Drottningholm och kvällen blir komplett som ett Kinderägg – för alla utom traditionalisterna. Men varför man valt att hänga kvar vid catwalk-scenen från förra säsongens Orfeus är en gåta. Vi som suttit vridna i 45 graders vinkel i över två timmar önskar att åtminstone bänkraderna fått konventionell placering – majoriteten av spelet sker ändå i ena änden av salongen. Varning för nackspärr!