Till deras hjälp kommer Stenegårds grundare Julius Brun från de dödas rike.
Föreställningen spelas på defensiven utan avläsbar yttre handling. Fokus ligger på livet bakom scenen. Tilltalet mot publiken är otydligt och svårtolkat.
Långa välartikulerade och välspelade högromantiska textsjok från Almqvist framförs utan att åskådaren får möjlighet att förstå vilka figurerna är och vad de håller på med.
Då och då avbryts repetitionerna av att skådespelarna spelar sig själva. Repetitionstricket gör det svårt att som åskådare komma in i föreställningen.
Så dyker Julius Brun upp i Tommy Nilssons gestalt, för att leda teatersällskapet ”ner i helvetet, genom skärselden och in i drömmen om himmelriket” (citat programbladet). Det uppstår en spretande korsning mellan texter av Julius Brun, Tommy Nilsson, Jonas Love Almqvist med fler. Personligen hade jag föredragit att Folkteatern spelat Amorina rakt av.
Efter paus tonas repetitionskonceptet ner och föreställningen börjar leva sitt eget liv. Bai Tao står för rörelseinstruktionerna och använder sitt kinesiska teaterkunnande. Han gör bland annat en fullständigt trovärdig örn genom att röra lite på armarna och knixa med knäna.
Det hela utmynnar i en lovsång till kärleken. När ensemblen ska tacka för applåderna vänder de först ryggen mot publiken och tackar en påhittad publik i fonden av scenen där en liten ridå dragits undan. Det känns som om viljan och modet att möta den riktiga publiken har tagit skada. Som om Folkteatern har fått så mycket stryk av nedskärningar och negativ publicitet att det drabbat den konstnärliga kraften.
Föreställningen spelas: 24/6 – 31/7.
Loading ...
